tänk att, det tog ju faktiskt så himla lång tid att bli ung

  för det mesta är jag glad.  jag brukar få spring i benen och dansa genom korridorerna för att det är roligare än att gå. jag kan skratta tills det inte kommer ut något ljud längre för att det helt enkelt inte får plats. jag lägger inte en massa energi på saker jag inte bryr mig om, inte längre, för det får mig att blunda för allt det där som jag faktiskt tycker om. jag blir lätt högljudd, alldeles för om ni frågar mig, men varför sitta tyst när någonting är så fantastiskt roligt att hela världen måste få ta del av det? jag stressar inte för mycket idag för att det har jag tid för imorgon, det löser sig. ibland blir jag ledsen. riktigt jävla pissnedstämd så att halsen krymper ihop tills jag inte längre får luft, tills det gör fysiskt ont att andas. så att det bara inte går att ta sig till skolan för att ta sig upp ur sängen är för svårt, benen bär inte. det har gått några år och det blir bättre, men det slår tillbaka, det är klart att det gör. för ett-två-tre-fyra-fem år sedan var allting precis tvärt om, ibland var jag glad men för det mesta var jag ledsen. någon gång fick jag frågan om man inte ångrar att man slösade bort så mycket tid på att inte må bra men hur kan man ångra någonting man inte valt undrar jag då? det viktigaste är väl ändå att ta sig ur det och bli starkare på vägen, eller? jag färgat håret ljust och klippt av längden, bytt gardiner och slängt bort gamla kläder. kletat höftmassa på väggarna för att få upp bilder på människor jag tycker om och som betyder någonting och just det är så himla viktigt - är det liksom inte därför en gjorde allt det där mörka? för att lära känna sig själv, och ja om kortare ljusare hår och spetsgardiner får mig må bra då tänker jag ha det. om att dansa genom korridorer ger mig ett större leende på läpparna än att gå då tänker jag göra det. för det mesta är jag glad, ibland blir jag ledsen. tack gode gud för att det inte längre är precis. tvärt. om.