Moments kapitel 63

Prev.  Först efter att planet lyft pluggar jag i hörlurarna i öronen för att stänga ute allt annat ljud och endast höra musik. Min lista sätts på shuffle och ”Nobody Compares” går på. Nialls röst är det första jag hör, och en varm ilning går genom min kropp. Snart, alldeles snart, så kommer vi ses igen. Bara dryga timmen...        Bara dryga timmen kvar... Ja, om ca en timme kommer min Cassie att befinna sig här i London, och jag kan knappt bärja mig.   Snart kommer jag göra mig redo för att hämta upp dom tre tjejerna på Heathrow, men det är gott om tid kvar. Om en halvtimme hade jag tänkt, men då är det ändå lite för tidigt egentligen. Jag kommer vara framme en kvart för tidigt, men det vill jag. Jag vill vara där exakt när dom kommer ut från gången. Jag vill vara det första Cassie lägger märke till när hon kommer tillbaka hit.   Om två dagar är det premiär för ”This is us”. Min egen film. Eller ja, vår egen film. Det är stort, riktigt stort. Vi har gjort en dokumentär som kommer visas i 3D på biografer runt om i världen. Egentligen är det helt sjukt när man tänker efter. Jag är taggad inför premiären, allra helst eftersom jag får gå med Cassie och visa upp henne, visa upp min underbara flickvän. Alla borde få veta att vi är tillsammans, och alla borde också acceptera det. Men finns det dom som inte gör det, så ska jag skydda Cassie från hatet, i alla fall så mycket jag kan. Hon är inte värd det, och därför ska hon inte heller få det.   Jag zappar mellan kanalerna på TV:n, och med jämna mellanrum slänger jag en blick på klockan. Det känns som om den går extra sakta just denna halvtimmen. Till slut har visarna rört sig någorlunda, och jag stänger av TV:n. Jag tar på mig mina sneakers, mina solglasögon och min jeansjacka, och efter det beger jag mig ut till bilen.        ”Flyget gör sig nu klart för landning. Spänn fast säkerhetsbältena och stäng av era elektroniska apparater.” hör vi rösten i högtalarna. Emelie petar på Amanda som somnat med hörlurarna i och berättar att vi ska landa. Jag spänner fast bältet och stänger av telefonen. Sen packar jag ner mina saker i väskan för att slippa göra det senare.   ”Asså fatta att vi snart landar i London...” säger Emelie drömmande. ”Och vi ska bo hos Niall! Iiiiiih!” Amanda är fortfarande helt hype, och jag undrar om det ens kommer gå över när vi är framme.   *   ”Fan vad det tar tid för väskorna då...” suckar Emelie. Vi har bara fått Amandas väska, och vi har stått här i snart en kvart. ”Där!” utbrister Amanda och pekar. Det är min väska med Storbritanniens flagga på. Jag köpte den här förra gången då jag såg den stå utanför en souvernirbutik. Jag kände mig nästintill tvungen till att köpa den.     ”Yes!” Jag plockar ner väskan och ställer den bredvid mig. ”Då är det bara din då.” Jag ser på Emelie. ”Mmm.” suckar hon. ”Men du, sura inte nu. Vi kommer ha kul, och din väska kommer komma snart.” säger jag, och i samma sekund kommer Emelies orangea väska ut på rullbandet. ”Äääääntligen.” säger hon samtidigt som hon plockar ner den från bandet. ”Så, vi går då.” säger Amanda. Vi stannar till i våra rörelser och ser på varandra.   Jag vet vad dom tänker. Dom tänker på Niall – att vi ska träffa honom, bo hos honom gå på premiären, och allt sånt. Men jag tänker på honom som min pojkvän, och att jag efter vad som bara är några dagar men känns som en evighet, får träffa honom igen. Hur kunde jag ens tänka tanken på att lämna honom bakom mig?   ”Det här är helt sjukt.” säger Amanda när vi börjar gå bort från rullbandet med väskorna. Vi var nästan dom enda kvar. ”Kan ni bara lova en sak?” frågar jag. ”Mm, visst.” svarar båda två. ”Att jag får hälsa på Niall först, och att ni inte freakar ur för mycket. Ni har ju träffat honom en gång.” ”Det var två saker...” säger Amanda, och innan jag möter hennes blick som visar att hon skämtar så är jag nära på att slänga en kommentar om det där. ”Ja, vi lovar.” säger Emelie och nickar instämmande.   Vi närmar oss utgången från denna salen, och jag känner att jag blir nervös. Jag vet inte riktigt för vad, men jag ska ju ändå träffa Niall igen.   Vi kommer ut och direkt söker mina ögon efter Niall. Jag vrider huvudet åt alla möjliga håll för att hitta honom. Samtidigt går vi sakta framåt i gången som leder ut i den enorma hall som är början på flygplatsen. Jag ser inte honom, och jag känner mig besviken. Är jag inte så viktig för honom att han kan tänka sig att inte möta mig här?   ”Cas!” hör jag någon ropa. Och det är inte bara någon, det är Niall. ”Ser ni honom?” frågar jag tjejerna. ”Niall? Nej...” säger Emelie. ”Där!” utbrister Amanda och pekar. ”Oh my god...” säger hon sen för sig själv. Hon pekar till höger om mig, och automatiskt vrider jag huvudet i den riktningen.   Sant är det, och det känns precis som i en film. Niall kommer springandes mot mig, och han kommer bara närmre och närmre. Han har på sig jeansjackan jag tycker är så snygg, och ett par solglasögon täcker hans ögon. Jag släpper taget om min resväska, och börjar springa mot honom. Just nu känns det som om det inte finns några andra än vi två. Vi närmar oss varandra och jag saktar ner för att inte kollidera in i Niall. När vi möts lägger han sina händer på mina höfter och lyfter upp mig i en kram. När vi avslutar kramen möts vi i en kyss.   Ja, det känns precis som i en film.      Varsågoda! Kommentera gärna vad ni tycker xx