You & I - Kapitel 6

Prev.  Jag ser ner på honom och han ler busigt. ”Please, just go on.” Jag sluter ögonen och känner hans hand på min mage. Sakta rör den sig nedåt för vad som känns som tjugonde gången, och han smeker långsamt med handen. Ett svagt stön kommer från mina läppar.   Han fortsätter en stund till innan han sakta kommer in i mig, och vi båda njuter massor.      På morgonen vaknar jag med Zayns armar runt min midja. Det är varmt, men mysigt, så jag ligger kvar en stund. När ljuset tränger sig igenom persiennerna lite mer än tidigare öppnas hans ögon sakta.   ”Last night was good.” ler han. Jag känner hur mina kinder ändrar färg, så jag sätter mig upp och låter fötterna röra vid golvet.   ”Yeah.” säger jag och håller med. När jag ser på Zayn ler han ännu större, och mina kinder blir ännu lite rödare.   ”You're so cute when you blush.” hör jag honom bakom ryggen på mig. ”You're always cute.” svarar jag och ler, fastän han inte kan se mitt ansikte.   Jag slänger en blick på nattduksbordet, och jag ser den oerhört vackra ringen jag fick igår. Han kunde inte planerat det bättre. Jag kan inte hålla mig från att le. ”I love you.” säger jag, nästan med glädjetårar i ögonen. ”I love you.” svarar han och jag vrider på huvudet så att jag kan se honom i ögonen. ”Are you crying?” frågare han med orolig röst. ”Happy tears.” svarar jag med ett leende, och han slappnar av. ”You are my source of happiness, Zayn, ou have to know that.” fortsätter jag och en tår faller ner för min kind. ”You make me extremely happy.” ler han och drar in mig i en kram. Jag gosar in mitt ansikte i hans hals, och han pussar mig lätt i håret.   Det är i stunder som dessa som jag mår som bäst.   -   EN MÅNAD SENARE   -   Jag startar bilen och backar ut från uppfarten. Jag är på väg till Lea, mest för att jag ska slippa sitta ensam i huset nu när det regnar ute.   Det har gått fyra dagar sen jag sa hejdå till Zayn på flygplatsen, igen. Denna gången bar det av till Spanien som första stopp, men denna gången har dom bara några få och dom kommer snart att vara tillbaka här hemma igen.   En stund senare kommer jag in på Leas uppfart. Hon bor i ett ganska litet, men ändå rymligt, vitt tegelhus med svart tak, bara högst 10 minuter utanför London. Trädgården har välskötta blommor lite här och var, och det hela ser väldigt mysigt ut. Man skulle nästan kunnat tro att ett par i femtio års åldern bodde här.   Jag plingar på klockan, men väntar inte på svar. Istället öppnar jag dörren. ”Hello?” ropar jag. ”I'm coming!” hör jag som svar.   När jag tar av mig mina skor och lätt blöta jacka kommer Lea nerrusande för trappan.   ”Hiiiii sis!” tjuter hon och springer mot mig med öppna armar. Jag öppnar mina med, och vi möts i en varm kram. ”Hey sis.” säger jag in i hennes mysiga kofta.   När vi släpper varandra har vi varsitt leende på läpparna, glada över att träffas igen. Det var ett tag sen nu. Zayn har ju varit hemma, och dom senaste dagarna har jag jobbat. Men idag är jag ledig.   ”It was so long since we met...” suckar hon. ”But we're meeting now.” säger jag och gestikulerar med händerna mellan oss. Som svar får jag ett leende.   ”You want something to drink? Tea?” frågar hon och går in i köket. Jag följer efter. ”Sure, tea's fine.” svarar jag.   När vi lite senare sitter vid köksbordet och pratar om det mesta frågar hon om två-årsdagen med Zayn. När jag tänker tillbaka till det kan jag inte låta bli att le. Det har gått 25 månader. Inte trodde jag att det skulle bli dom bästa 25 månaderna i mitt liv.   Jag berättar om dagen, och när jag utesluter det sista som hände den kvällen tittar Lea på mig med en blick på mig, och jag vet att hon vet.   ”You did it?” frågar hon med ett busigt leende. Jag tänker ljuga, men i sista sekund ångrar jag mig, och nickar samtidigt som jag brister ut i skratt.   ”I knew it! You can not celebrate an anniversary without having sex.” skrattar hon. På det sättet som Lea pratar om sex som om det vore alldeles naturligt, fast det är det ju, får mig att rodna. Jag tycker det är obehagligt att prata om det. Jag vet inte varför, men det känns som att det är något speciellt som ingen annan ska veta något om.   ”Was it good?” frågar hon när vi slutat skratta. ”Mhmm...” svarar jag samtidigt som jag nickar och försöker hålla mig för skratt. Men det är knappt någon idé, eftersom vi båda börjar skratta igen.   Jag funderar på om jag ska berätta för henne. Någon behöver veta.  Jag ber som hemskt mycket om ursäkt, men inspirationen har legat på noll den senaste tiden. Jag har i alla fall fått lite idéer nu, och hoppas på att kunna få ihop några bra kapitel till denna novellen. Ni är världens bästa läsare <3