Känslan

September lägger sig alltid som en blöt filt runt omkring mina axlar. Tung och kall. Det är som att den filtrerar alla känslor. Jag skrattar och ler på utsidan men ingenting når riktigt ända in. Har noll ambition till socialt liv på eget initiativ. Det är rutschkana ner mot utmattningsdepressionssymptom igen. Det är helt enkelt rullgardin ner i 30 dagar. Men så byter rutschkanan fil, oktober närmar sig och det ljusnar. Trots att himlen blir mörkare och löven faller allt fortare. Luften känns helt plötsligt frisk. Det är bara 1 kilometers uppförsbacke att vakna istället för 1 mil. Den blöta filten torkar och lättar. Jag tror att jobbet hjälpte att se ljuset redan i horisonten i år. Att jag har hittat en plats som jag uppskattar och uppskattas på gör det enklare att orka bära det andra tunga. Men så har jag också 18 års erfarenhet av den kalla blöta filten. Samma sak varje år. Samma tid. Samma känsla. Man kan tro att det blir enklare med åren. Det blir det till viss del. Men den finns alltid där, lurandes i bakgrunden, och tynger ner en när man vacklar lite.Sorgen.