Ny kärlek på gamla dar

Oktober månad har bjudit på en riktig överraskning. Nämligen att jag har börjat spela innebandy igen. Jag hade inte ens tänkt tanken innan jag blev tillfrågad och min mamma var mycket mer pepp än jag själv när frågan kom. Haha, mamma alltså. Bestämde mig i alla fall för att gå ner och prova en träning med noll förväntningar både på mig själv och min kropp då mina knän förmodligen är sämre än en 90 årings.. Men dagen efter var jag på något konstigt sätt med på lagfotot så då hade jag ju typ tackat ja till en säsong. Omedvetet då. Men jag ångrar det inte en sekund för hjälp vad roligt det är! Det är övervägande folk som aldrig har spelat, än mindre hållit i en klubba tidigare. Jag representerar, för första gången, det yngre åldersskiktet och känner mig om möjligt ännu yngre eftersom nästan alla har nästan tonårsbarn. Men det är så himla roligt gäng att träna och spela med trots att vi inte har mest erfarenhet eller bästa spelet. Och trots att det är 4-5 år sedan jag själv spelade sist vilket gör att jag ofta känner mig både klumpig och ringrostig. Så nu ligger jag helt mörbultad i soffan efter gårdagens hittills tuffaste match. Jag har ont i muskler jag knappt visste att jag hade än mindre förstår varför jag inte använder annars, haha. Blåmärken lite här och var och ett par stinkande knäskydd i hallen. Okej, det sistnämnda har jag inte saknat men annars känns det faktiskt bara härligt. Mamma gjorde rätt i att vara pepp.