arkivtext

Efter några utav av de svåraste månaderna i mitt liv flydde jag till Rom för att skriva igen. För att få tillbaka min förtröstan till språket, och livet. Det var i slutet av maj 2012. Efter en destruktiv vår reste jag ifrån det outhärdliga, mot en stad av längtan och skapande. För när jag skriver överger jag mig själv som människa för att helt utlämna mig till ordens frihet.  Här är några anteckningar.   Hur överlever man under sin egen hud? Hur överlever man på en plats av konstant självförakt och självförstörelse? Är det vad som kallas överlevnadskonst? Språket har tagit mig hit. Estetiken och konsten. Orden skulle rädda mig nu, men allting svävar i en ihålig och själsfrånvarande otydlighet. Varför är mitt språk bara sönderslaget i skärvor och fragment?    I den blåsande askan och i de fragmentariska pappersbitarna ser jag bara banaliteter till poesi. Bara ögonblicksdikter utan substans. Fladdrande drömmar i efterdyningens solkiga ljus. Bortbleknade minnesbilder. Flaskor tömda på längtan. Tankar om vingklippta stadsduvor på folktäta torg. Utskrivna kollegieblock. Halvdruckna glas.  En ofullbordad bok. En vidöppen balkongdörr mot ett historiskt imperium lämnat åt eftervärlden. Tystnad. Oändlig ensamhet.   Jag sitter lutad mot husväggen i den poetiskt laddade kvällsluften och lyssnar till stadens sorgesång. Dess elegiska visor om längtan och ångest slår i luften. Mitt svävande hjärta har lämnat kroppen och flyger som ett fjäderlätt pappersflygplan över Roms hustak och världsarvet, över det ljumna lufthavet, från min balkong som vetter mot stadsgatornas myllrande puls. Det svävar tyngdlöst mellan jordisk bundenhet och himmelsk frihet, över Santa Maria Maggiore och stenänglarnas blytunga, meterhöga vingar. Det landar aldrig. Det häver sig självt, lyfter uppåt, nästan viktlöst, för att snart krevera bland molnen. Brusa upp. Explodera. Poesins partikelacceleratorer skapar en slags metafysisk resonans i luften. Himlen vibrerar av melankoli i natt.   Jag promenerar om dagarna och skriver på nätterna. Alla människor är främmande likväl jag är främmande för mig själv. Men gatstenarnas historier vilseleder mina fötter och min poesi blir bara en jävligt dåligt imitation av min ångest. Den gestaltas aldrig i mina ord på samma distinkta och våldsamma sätt som den yttrar sig i verkligheten. Orden förringer mina emotioners omfattning en aning, trots att känslorna kastas in i landskap av metaforer. Om jag klär av ångestens dess aforismer och bildspråk, skulle ni då se lidandet?    Sju långa nätter. Jag somnar aldrig. Jag ligger bara orörlig i en slags krampaktig fosterställning. Oron sprider sig epidemiskt genom blodet som en smittosam sjukdom och vanställer mig kropp av vånda och svårmod. Den här staden lämnar mig emotionellt döende i en hotellsäng. Min kropp brinner mellan de benvita lakanens subtila viskningar. Sju långa nätter.   Man kan inte fly till andra länder och tro att man ska hitta hem. Man förlorar bara sig själv ännu mer i det spröda, ömtåliga och desperata sökandet efter sinnesro. Hem är inte en resa bort, det är en resa tillbaka.