did you ever know about self-destruction

    Terre à terre. Med trötta fötter dansade hon, barfotabarnet, med blödande tår, brutna vrister och undernärda ben. Man kunde skönja hennes liljevita revbensgaller under genomskinlig hud. Det var som att se in i en kärlekslös tambur. Ett ihåligt hjärta av självhat. Hennes mjuka skulderrörelser synkroniserade med musikens hjärtslag och skuggan följde hennes ben. Hon vidgade sina ögonfransar mot takfläkten medan hennes gracila kropp roterade i den svettiga danssalsluften. Pas de valse. Hennes darriga fingertoppar vibrerade som svalans sangviniska vingslag. Dödsbalett. Fotens hals skar sig i smärtan och hennes magra sönderskurna armar som svävade i tyngdlöshet, tillika hopplöshet. De plöjde som avklippta vingar genom lufthavet. Men för en sekund kunde hon känna luftens porösitet under sina fotrörelser. Révérence. Hennes rödbräckliga ögon flög som eldklot mot ventilen i taket. Hon brann. Brann i perfektionens insidiösa eftersträvan - i längtan efter att räcka till, efter att bryta jordbundenheten, få luft under tåspetsarna, flyga, räddas från sig själv...   Hon blundade hårt. Hon lade sin utmärglade kropp intill väggen och hörde musiken ebba ut ur rummet. Tystnad. Alla ljudlösa rörelser flimrade på väggarna i harmoni med det morgonröda ljuset, som sakta torkade bort svettpärlorna från hennes panna. Men snart skulle det bli mörkt, då barfotabarnet somnade in, med alla förlorade framtidsdrömmar fästa vid blodiga fötter.    (bara en gammal text om otillräcklighet)