\"If people were rain, I was drizzle and she was hurricane\"

   Skrivandet bär en del av mig, livet en annan. Bokstavligen. Huvudkaraktären i min bok är en något deformerad men sanningsenlig version av mig själv. Hon är ambivalent, ömtålig, hudlös och destruktiv. Aldrig tillhörande, aldrig hemma, lite lättvindig. Perfektion är inte intressant, inte i verkligheten i ännu mindre i skrivkonsten. Det är i sprickorna, i de krackelerade bitarnas trånga glipor, ljuset finner sig och letar sig ut som lanternor i mörkret. Det är under den befläckade ytan som djupets absurditet vilar. Sårigheten och sanningen. Hon har en oövervinnerlig konstnärlig passion som inte är skrivande, men jag vill inte berätta mer för att avslöja hennes hemlighet. Ni ska få möta henne en dag. I mina böcker. När vet jag inte. Ja, när hon är uppstigen ur askan av mina ord. Hade jag fullföljt min rebelliska impuls hade jag stuckit till en sydligare europeisk stad, livnärt mig på budgetrödvin och cigaretter och bara skrivit klart skiten. Men eftersom att samhället har pressat in mitt vildslående hjärta i den trångsynta vuxenramen så får jag svälja den lågmälda sorgen. Det här samhället är inte gjort för konstnärer, ändå.