Jag ville skriva några rader

Jag ville skriva några rader till ni som vet hur det är. Ni som varit där. Som alltid fick se tomheten i de vuxnas ögon. Ni som somnade varje natt inlindade i ångestens destruktiva lakan. Ni som försökte täppa till det upptuggade såret av självhat i era hjärtan genom att skada er själva ännu mer. Ni som vet allt. Skalpeller, rakblad, ångestdämpande, abstinens, cigaretter och alkohol. Ni som förstod lekens allvar. Ni som somnade i fosterställning på badrummets kärlekslösa golv när ingen orkade lyfta upp era utarmade kroppar. Ni som vandrade uppgivna med sviktande knäskålar under regntunga moln, på myllrande gator, letade efter lugnet bland psykiskt våld och självförakt. Malplacerade i en värld som aldrig förstod er, eller ett Er som aldrig förstod världen. Ni som trodde att livet bara var en förlust av sönderbrutna löften och uppblossande trauman. Ni som också trodde att livet bara var en mödosam och dunkel väg tills vi kom hem till den plats där ingenting någonsin kunde skada oss igen, inte ens vi själva.     Lyssna nu. Era gråtmilda ögon är min inåtvända spegel. Eran smärta kan efterliknas ett prisma, som jag roterar för att visa dess olika fasetter i min poesi. Jag ser mitt eget ansikte i era ögons fragment av hjälplöshet och dekadens. Ni är min inspiration. Nu står jag här i poesins bleka strålkastarljus och framlägger mitt hudlösa hjärta i den mediala världens rationella händer och det är ganska kallt och ensamt här, när jag blottlägger mig bakom mina transparenta väggar. Ungefär lika kallt och ensamt som på toalettgolvet i skolan var för åtta år sedan. Jag kan se paradoxen. Det är som en återfödelse efter en smärtsam resa. Och jag kan se det tätt i era ögon. Det är så jävla fucking verkligt. Ni är min poesi.