Put your hand on my heart and feel what I\'m thinking

    Utdrag från mina texter skrivna den senaste tiden:       . Det också ett ansvar att skriva. En upprorisk impuls. När jag förnimmer världen genom mitt ögas perception måste den ordsättas, bearbetas och ifrågasättas. Tystnad är synonymt med icke-existens. Om jag inte höjer rösten i mina ord kommer jag att förbli en del av ignoransen. Om jag inte försöker att vidga på samhällets ögonlock, kommer jag att förbli en del av dess blundsyn.   . Min ångest alltid forcerat mig till att hitta olika metoder att få kontroll över smärta.     . Det var i skrivandet jag sökte sanningen om mig själv. Och fann den.   . Det var någonting bitterljuvt och vackert i den där svagheten också. När man är så pass sönderslagen av sig själv att man söker sin kraft i någon annan, på en plats i livet där blodet har torkat för länge sedan och där klockorna har slutat slå, men fann en anledning att fortsätta. Och någon som inte nödvändigtvis räddade henne men som hjälpte henne att rädda sig själv, någon omfamnade den där svagheten och bar den bort från hennes hjärta, så att hon kunde resa sig igen.   . Det var som att den där lyckan hade nedbrutit henne. Som att hon var frälst av drogen. Som att armarna runt hennes höftben var ett nyfunnet hem och att den främmande luften i hennes lungor var hennes respirator. Som att det där berusade ögonparet var hennes ljuslyktor och den paradisiska doften av den hud som hon somnade intill var hennes heroin. Det kändes som att någon hade injicerat skiten i hennes inflammerade armveck och att abstinensen skulle döda henne.   . Det var ingenting nytt jag upplevde den där tiden. Men varje gång har varit som att vakna upp ur en bråddjup narkos och slå in pannbenet i verklighetens betongvägg, jag blev alltid lite svagare, lite trasigare.   . Jag började skriva långt innan min minne sträcker sig, jag föll tidigt för distinktionen mellan mörkrets svarta stavelser på det tidiga livets skuldlöst vita ark.     . Orden bär fortfarande på en läkande kraft och en svårslagbar, prosaisk skönhet. Att kunna alstra känslan av gråtfuktig hud, skymningens stjärnbeströdda kam, hungrande läppar som aldrig mättas, svettpärlor mellan tätt sammanslingrade kroppar, ensamhetens köldslagna blodådror, tysta handryggar som söker samhörighet i ett liv som sedan länge har gått i spillror...   . När jag stod där, tomhänt, ensam och märkt av mitt förflutna. Ryggraden mindes. Luktsinnena mindes. Kranskärlen mindes. Trots att min näthinna hade förträngt alla detaljer av det som en gång var jag, så gick det inte att värja sig mot äktheten i den sorg som läckte över mig när det sovande barnet återuppväcktes. Mitt förflutna jag. Men så tänkte jag att denna sorg kanske måste möjliggöras nu. Att denna ärrbildning är nödvändig för att jag ska kunna lämna henne ifred, sovandes igen, bakom mina revbensgaller i något slutet och fönsterlöst hjärtrum? Kanske är detta det sista mötet, innan jag får stänga hennes ögonlock, inåt mot mitt hjärta? Mitt förflutna jag.             ...