På botten, igen.

Nu är jag läääängst ner på botten igen och simmar. Lyssnar på Tracy och känner att tårarna inte är långt borta. Imorgon ska jag till skolsyster, får se om hon lyckas ta livet av mig. Så kanske man inte får säga, men ibland säger man saker som man inte får. Jag försöker, lägger ner mig så mycket jag orkar. Men det går inte. Jag ser ytan ibland, men det är någon som kastar sten så jag sjunker. Alltid någon som kastar sten. Idag var det praktiken som fick mig att nå botten, och skolan, och vikten, och alla prov. Om man kunde lära sig att inte ta på sig allt, kanske man skulle flyta upp. Men jag kan inte, jag kanske aldrig lärde mig simma. Ibland kan jag komma på mig själv bland mina tankar. Har jag valt rätt? Gjorde jag rätt när jag flyttade, och gjorde jag rätt som började denhär utbildningen? Är jag mogen nog att bo själv, och skulle jag mått bättre av att bo i Sunne? Men nej. Sunne är ett ställe jag avskyr, folk tror så mycket och man står alltid mitt imellan. Rykten, tankar och skitsnack har fått mig till att flytta ifrån min familj, lämna det jag hade för att försöka på något nytt. Men om jag lyckades vet jag inte.Undrar om folk igentligen vet hur man mår. För jag tror jag är rätt duktig på att spela, eller så är det ingen som bryr sig. Det skulle ju faktiskt inte förvåna mig. För i dagens samhälle ser man inte längre än vad näsan räcker. Jag skulle vilja be om hjälp, men när man inte vet vad som är problemet så kan det bli svårt för andra att hjälpa. Och jag är nog för feg.