Dramat i New York (Rödluvan i modern fattning)

Det var en gång en flicka som hette Lauren Redhood. Hon var på besök i New York för att hälsa på sin mormor, som insjuknat i bröstcancer. Laurens mormor var väldigt fattig och kunde inte betala för behandling. Därför hade Lauren samlat ihop pengar på gatan igenom att spela gitarr och sjunga, och hon var mycket framgångsrik. Hon tog flyget från Detroit och åkte till New York, men hon landade på andra sidan staden från hennes mormors lägenhet. Hon kunde dock inte ta någon taxi till sin mormor för att hon behövde alla pengar till sin mormors behandling. Det var en väldigt lång väg att gå, men hon fick stå ut med det. Efter ungefär en timma så hade hon tappat bort sig på kartan, hon var vilse. Det fanns tre vägar att ta. Hon såg en märklig man som stod några meter bort, han såg självsäker ut. Hon bestämde sig att fråga honom efter vägen:    - "Ursäkta mig, herrn, skulle du kunna visa mig vart jag är på kartan?" - "A men, min vän!" svarade mannen. "Vart är du på väg?" - "Jag är på väg till min mormor på andra sidan stan. Hon är sjuk, och jag ska hälsa på henne."  - "Jasså? Vart exakt bor hon då?" frågade mannen med ett lurigt leende.  - "Trollstreet 3.", svarade Lauren, tacksam att någon ville hjälpa henne.  - "Jo men visst, där är det!" svarade han och pekade på kartan. "Det är den andra vägen."  - "Tack snälla för hjälpen, herrn." svarade Lauren och skuttade iväg, glad att hon nu visste vart hon skulle.   Hon visste inte vad mannen egentligen planerade. "Haha! En gammal tant! Hur enkelt som helst, hon är säkert väldigt rik också. Bäst att jag drar mig dit innan flickan hinner fram," tänkte mannen. Han satte sig i sin snygga, stulna Ferrari, och började köra till mormorns tillhåll. Samtidigt rörde sig Lauren åt samma håll, helt ovetandes om situationen. Det tog inte för lång tid för mannen att komma fram, han hade tur med trafiken.    - "Det här kan väl inte vara rätt ställe, här finns ju bara en massa gamla nedslitna lägenheter," mumlade han för sig själv. "Jag trodde hon var rik och bodde lyxigt. Hm, det var ju en glädjedödare... Ja ja, några pengar måste hon väl ha på sig." sa han, och gick fram till dörren till lägenhetskomplexet mormorn bodde i. Han gick upp för trapporna medan han kollade diskret så att han hade pistolen, kloroformet samt pappret på plats. Han hittade rätt lägenhet och knackade försiktigt på dörren. En röst hördes otydligt innanför, och dörren öppnades. Det var inte mormorn, det var hemhjälpen!  - "Hallå, kan jag hjälpa dig med nåt?" frågade hemhjälpen.  - "Ja, jag söker en tant som bor här." svarade mannen, som tittade över hennes axel in i rummet för att kolla läget.  - "Du har kommit rätt." svarade hon tröttsamt, efter dagens arbete hos den gamla tanten. - "Jag kan komma tillbaka senare, för jag vill gärna prata ensam med henne."  - "Nä men det är lugnt, kom in, jag ska ändå gå nu" sa hon medan hon gick ut ur dörren, och ropade ett snabbt 'hej då' till mormorn.  Nu var han helt ensam med mormorn, och han gick mot sovrummet, då han såg att det bara fanns två rum.  - "Är det någon där?" ropade mormorn.  - "Ja, jag är här för att värdera era ägodelar, frun" sa han och gick mot henne.  - "Va, varför? Jag har inte ringt om något sådant." sa hon, lite misstänksamt. - "Det är inte ditt val." sa mannen och tryckte upp pappret med kloroformet mot hennes mun. "Så, nu kommer hon nog inte vakna på ett tag" tänkte han med ett leende på hans läppar, medan han började söka runt i lägenheten efter värdefulla saker. Plötsligt knackade det på dörren, och en röst hördes ifrån hallen:  - "Hallå, mormor! Det är jag, Lauren!". "Åh nej..." viskade han för sig själv. "Jag vill helst inte skada ett barn" tänkte han. Han gömde sig själv under täcket med mormor och ropade med en feminin röst att hon skulle komma in. Hon kom skuttande in i rummet.  -"Hej mormor! Jag har en överaskning till dig, jag har samlat in pengar till den cancer behandling!" sa hon glatt.  - "Tack så hemskt mycket, min vän! Får jag se på pengarna?" sa han och sträckte fram hans ena hand från under täcket.  - "Okej, här" sa hon och höll fram pengarna. "Men mormor, varför har du handskar på dig?".  - "Jag fryser lite idag" svarade mannen.  - "Men varför har du en sån mörk röst, mormor?" - "Jag har tatt några testosteron tabletter, för jag ska börja gymma på tisdag nästa vecka" sa han med en aning sarkasm i rösten, och flinade för sig själv åt hans dumma svar.  - "Men vad har du under täcket? Du ser så stor ut." sa hon skeptiskt. Nu hade han fått nog.  - "Det har du inte med att göra" sa han argt, och pekade pistolen mot henne.  - "Hjääälp!" skrek Lauren och började backa ut ir rummet, men kom till ett stopp när hon backade i någon.  - "Stuart Wolf, släpp pistolen och lägg dig på marken!" skrek polisman Gunvald Larsson, samtidigt som han pekade sin egen pistol mot Stuart. Gunvalds kollega kom in i rummet och grep den erkända brottslingen som polisen i New York hade spionerat på i några veckor. De kollade så att mormor var okej, och blev glada av att få reda på att hon bara sov sött. Nu kunde mormor få sin behandling, och hon och Lauren kunde leva lyckliga i alla sina dagar. Slut! :D // Halvdan Glappkäft