Lucy Williams

Det var en gång en flicka som hette Lucy Williams. Hon bodde i en av världens mest kända städer, på Manhattan i New York. Lucy hade precis flyttat till en egen lägenhet i utkanten av 5th Avenue, en liten tvåa med balkong, som räckte gott och väl för henne. Hon hade nyss gått ur college och eftersom hennes största intresse stavades m-o-d-e, så skulle hon snart börja på sitt nya jobb som personal shopper. Just intresset för mode och kläder gick i släkten. Hennes mormor ägde ett eget skrädderi och hjälpte till att sy upp kläder till olika företag. Även hennes mamma var modeintresserad. Hon jobbade som butikschef i en nyöppnad butik och Lucy själv, jobbade just nu som butiksbiträde i en matbutik, precis i närheten av hennes lägenhet för att tjäna in lite extra pengar.   Lucy vaknade en morgon av att solen sken in i hennes sovrum. Det var fredag och hennes lediga dag! Hon bestämde sig för att inte sova bort hela dagen, så hon tog på sig sin röda skinnjacka och gick ut. Vädret var underbart. Solen stekte varmt och hon kände att det var perfekt väder för att köpa glass. Hon strosade runt på gatorna och gick in på ett Ben&Jerry's café. Hon beställde två kulor glass,en med vanilj och en med chokladsmak. Hon slog sig ner vid en av snurrstolarna som stod vid fönstret och tittade ut. Hon njöt av varje tugga. Det fanns verkligen inget godare än Ben&Jerry's glass! Precis innan hon skulle ta sista tuggan av glassen ringde hennes mobiltelefon. Hon tog upp sin nya, glittriga Blackberry. -Lucy, svarade hon -Hej Lucy! Det är mormor. Jo, det är så att jag har fått fruktansvärt ont i huvudet. Du skulle inte kunna komma hit med lite mat? Jag orkar nämligen inte resa mig upp ur sängen. -Visst kan jag det! Jag är där om en halvtimme.   Precis i samma ögonblick som Lucy klickade av samtalet kände hon att någon knackade henne på axeln. Hon skymtade en spegelbild i fönstret som föreställde en okänd man med  spretigt hår och vita sneakers. Hon vände sig om och tittade frågande på mannen. -Är det här din? frågade han och höll upp Lucys leopardmönstrade plånbok. -Ja! Vart hittade du den? -Den låg kvar framme vid kassan. svarade mannen vänligt. -Jaha, okej. Tack så mycket då! -Ingen orsak, fin jacka förresten, sa mannen tyst. -Tycker du!? Tack! Jag köpte den på...   Lucy hann inte ens berätta färdigt om jackan eftersom mannen försvann. Han försvann fortare än blixten, utan att säga hej då. -Konstigt, tänkte Lucy för sig själv. Hon förträngde sina tankar om mannen och tog den sista tuggan som återstod av glassen. Hon tittade på sitt vita armbandsur med guld detaljer för att hålla koll på tiden. -Shit! Tunnelbanan går om fem minuter!   Hon drog på sig skinnjackan, fattade tag i plånboken och sprang ut genom dörren. Tunnelbanestationen låg två kvarter bort, så det gällde att skynda sig om hon ville hinna med, men Lucy hade som vanligt tur och hann precis med tunnelbanan innan den skulle avgå från stationen.   En vattenflaska och 20 minuter senare anlände tunnelbanan till destinationen. Hon möttes av en stor neonskylt som visade "Welcome to Brooklyn". Brooklyn var ingen stad för henne, men hon tyckte att den passade perfekt för barnfamiljer och pensionärer. Även om inte staden kryllade av affärer så fanns det både 7eleven och Starbucks. Hon gick in på närmsta 7eleven och köpte två bagels med ost och två iskalla coca-cola. I kassan möttes hon av ett bekant ansikte. Det var mannen som hittade hennes plånbok. -Jaså, du jobbar här? frågade hon glatt. -Ursäkta? Känner vi varandra? frågade mannen. -Det är ju jag, med den röda jackan, du hittade min plånbok. -Jo, men nu när du säger det så kommer jag ihåg. Jag träffar så många människor varje dag att jag inte känner igen alla. -Äh, det är lugnt. Hur mycket blir jag skyldig? frågade Lucy mannen. -Inget. Jag bjuder, men får man fråga vad gör en flicka som du i Brooklyn? -Jag ska till min mormor, hon är sjuk, så hon behövde lite hjälp. Hon bor i det stora vita tegelhuset, vid posten. -Jaså, där ser man. Hälsa din mormor från Jack. Hon vet mycket väl vem jag är, mumlade han. -Absolut! Det ska jag göra. Hej då! sa Lucy och gick ut med 7eleven påsen i handen. Även fast hon försökte att inte tänka på mannen, så kom funderingarna upp i hennes huvud om och om igen. Hur kunde han ta sig till Brooklyn så snabbt och varför visste han vem  mormor var?   Fem minuter senare stod hon framför den stora trädörren och rotade i sin plånbok efter husnyckeln. Hon hittade den inte. Hon tryckte på ringklockan och under tiden som hon väntade på att dörren skulle öppnas läste hon på skylten som satt under. Skylten hade hennes mormors namn ingraverat: Alice Williams. När ingen öppnade så ryckte hon hastigt i dörrhandtaget och dörren öppnades. Hon klev in i huset och ropade till sin mormor att hon var där. När hon fick syn på sin sjuka mormor som låg i sängen fick hon sig en chock. -Mormor, hur mår du egentligen? Jag känner inte igen dig! -Jag mår inget vidare. Jag har så ont i huvudet! -Varför pratar du så konstigt mormor? -Det är för att jag har ont i halsen. -Stackars dig, men varför har du så stora glasögon då? -Det är för att jag ska se dig bättre, flicka lilla. -Varför har du så stora öron då? frågade Lucy oroande. -Det är för att jag ska kunna höra dig bättre. -Varför har du fått så stora händer då? -Det är för att jag ska kunna fånga dig lättare!   Lucy backade tillbaka ett steg och fick sig en chock när hon fick veta vem som gömde sig bakom de stora glasögonen. -Jack! Vad håller du på med? Var är mormor? frågade hon chockat samtidigt som hon kollade in i hans kalla blåa ögon. - Det ska du skita i! Visa mig vart pengarna finns, annars kommer det gå lika illa för er båda två! -Vilka pengar? -Alice pengar, såklart! Om du inte visar mig vart pengarna finns, så kommer din mormor inte tillbaka hit, fattar du!? fortsatte Jack argt. -Jag ska berätta vart pengarna finns, jag lovar, men hur kom du in? Ytterdörren var ju låst. -Med din nyckel såklart! Jag tog den ur din plånbok. Visa mig vart pengarna finns, NU! -Okej då. Pengarna finns i arbetsrummet, högst upp i garderoben, i en liten blå låda.   Så fort Jack försvunnit upp för trappan tog Lucy upp sin telefon och ringde polisen. Hon smög uppför trappan och smällde igen dörren till arbetsrummet, men Jack var snabb och haffade tag i henne i sista stund. Han släpade henne efter sig och band hennes händer. Efter det släpade han ner henne i källaren och band fast henne i trappräcket. -Nu ska du lyssna på mig. Om inte du berättar vart pengarna finns, så tänker jag tända den här och bränna upp huset. Fattar du!? sa han med en arg och allvarlig ton samtidigt som han höll fram sin gröna tändare. -Pengarna finns i kakburken uppe i köksskåpet, över diskhon. Jag lovar! fortsatte hon oroligt. Den här gången talade hon sanning. Jack stod och räknade varje krona vid köksbordet, utan att ha en aning om att polisen skulle komma vilken minut som helst. Plötsligt öppnades ytterdörren av ett ryck och två poliser kom in. Den ena med pistolen i högsta hugg och den andra med pepparspray. -Släpp allt du har och berätta vart flickans mormor finns! sa den ena polisen argt, men bestämt. -Aldrig! svarade Jack.   Nu kom pepparsprayen till användning. Den ena polisen sprayade Jack i ögonen och band   fast hans händer med handbojor. Jack släppte allt han hade i händerna och förklarade vart han hade gömt Lucys mormor. Poliserna hittade henne uppe på vinden, i en liten vrå. Hon sov, men piggnade snabbt till igen. De båda poliserna tog med Jack till polisstationen där förhören började med en gång.   Efter att poliserna åkt iväg satte sig Lucy och hennes mormor ute på altanen och fikade på bagelsen och coca-colan som Lucy köpte på vägen. Lucy berättade hela historien om hur hon träffade den okända mannen, eller Jack som han hette, tre gånger på samma dag. Första gången på Ben&Jerrys cafét, andra gången på 7eleven och tredje gången i hennes mormors hus. När hon till slut berättade färdigt historien avslutade hennes mormor med att Jack var en riktig usling. Han hade varit en av hennes anställda på hennes skrädderi som fått sparken på grund av dålig arbetsprestation. -Så han skötte inte sitt jobb? frågade Lucy förvånat. -Precis! -Varför kom han tillbaka nu då? -Han visste väl att det gick lysande för mitt företag. Han förstod aldrig varför han fick sluta och nu ville han väl ge igen.   De satt kvar ute på altanen hela eftermiddagen, Lucy och hennes mormor. De pratade om vilken tur de hade som klarade sig undan och att dagen blev bra till slut. Allt löste sig, och tur var väl det!   /Lollipop