Den som aldrig slutar hålla min hand.

Idag är jag snart 21 år. Jag vet precis hur trauman påverkar en. Vetskapen om att precis allt som har skett när jag var liten inte var normalt. Att en relation till sina föräldrar inte ska vara som min var, att jag inte är den som skulle hjälpa mina föräldrar utan i själva verket är det dom som skulle ha tagit besluten, dom som skulle satt stopp innan allt var försent. Jag dog inte eller så, iallafall inte fysiskt, men inombords var jag död som en vissen ros. Idag vet jag om att alla föds med olika hjärnor, vissa får allt, andra får inte lika mycket, alla är inte kapabla till mer på grund av psykiska hinder. Jag kan klandra mina föräldrar hur mycket jag vill men innerst inne vet jag om att hade dom kunnat, hade dom vetat hur, så hade dom satt stopp innan jag flyttade ifrån dom. Jag har skrikit, gråtit och jag har hatat tills jag trott att det inte funnits tårar kvar. Jag har tagit dom jobbiga samtalen med pappa, berättat, skrikit efter hjälp men aldrig fått svaren jag velat ha, aldrig fått kramen jag behövt, aldrig fått medlidandet som jag har behövt ha. För innerst inne är jag fortfarande lilla Emma, Emma som inte haft någon vägledning, Emma som inte förstått vad som är normalt och inte längre. Jag har gråtit när jag har flyttat till andra familjer, på grund av all kärlek dom har haft mellan varandra, på grund av det tjaffset som aldrig eskalerar som det gjorde hemma hos oss, på grund av den kärleken syskonen haft mellan varandra, Jag har gråtit många gånger på grund av jag inte växt upp som dom, att jag inte haft min trygghet hemma, att deras vardag inte kantades av slag,skrik och gråt, Att det aldrig varit syskonen som har bestämt över dom yngre. Jag blev aldrig van med den känslan i bröstet, hur det brast något inom mig varje gång barnen i familjerna kramades, sa att dom älskade varann. Hur mitt hjärta skuttade tusen volter när min fostermamma som vanligt kramade mig godnatt och innan hon gick ut och stängde min dörr  sa att hon älskade mig. Jag kunde knappt sova den natten, det var så overkligt, att någon kunde älska mig.. trots mina svårigheter, trots att jag har svårt att uttrycka mig eller visa uppskattning verbalt. Trots allt annat som mina demoner talar om för mig. Jag älskar henne för det, min fostermamma. Melinda. Hon är den första vuxna människan i mitt liv som inte har svikit mig, aldrig lämnat mig och även om jag nu har flyttat hemifrån så blir hon lika glad när jag hör av mig. Det finns vuxna människor som bryr sig genuint, som vet hur man ska hjälpa någon som faller, som vet hur man vägleder en vilsen tonåring och ingen är mer tacksam för det än jag.