New York: Mina tankar

Nu börjar det verkligen dra ihop sig. Från att ha varit 3-4 månader (vilket känts som en evighet) är vi nu närmare 1 vecka tills F flyttar. Dom senaste veckorna i februari har gått så fort att jag knappt hängt med, allt känns liksom luddigt och dagarna går ihop med varandra. Nyss var det en månad ju? Jag tror typ att jag börjar förstå det nu också, det börjar sjunkna in. Ena sekunden är jag så taggad att det pirrar i hela kroppen, och andra sekunden kan jag få tårar i ögonen och tänker katastroftankar. Det här är liksom så långt från min "vardag" och min comfortzone man kan komma och det skrämmer mig faktiskt, jag tänker typ på allt som kan gå fel istället för att fokusera på dom bra sakerna som förmodligen kommer komma ur detta. Men liksom, jag har egentligen aldrig varit bortrest i mer än 2-3 veckor, bott hemma länge och alltid liksom hållit mig till det jag känner mig trygg av. På gott och ont alltså. Som quoten ovan "If we wait until we're ready, we'll be waiting for the rest of our lives", och det är verkligen story of my life. Jag väntar alltid på rätt tillfälle att börja med saker, men sanningen är att jag alltid hittar på ursäkter. Det skjuts liksom alltid upp. På så sätt är jag så tacksam över att jag får chansen att följa med Frank på hans äventyr, som nu blir vårt äventyr. Jag blir liksom på något sätt tvingad ut i något jag egentligen är rätt rädd för, men det är ju då man lär sig som mest och utmanar sig själv. Precis det jag behöver. Jag tror att utmanar man sig inte för saker som känns jobbiga så kommer man aldrig känna sig 100% lycklig. Jaja, nu babblar jag på..Jag är övertygad om att allt kommer gå bra och att jag bara börjar bli nervös men jag känner mig också lite ledsen över att F åker snart. Det är liksom inte någonstans nära, utan det känns som att han åker till ett annat liv, en annan tidszon där livet kommer vara något helt annat. Jag blir liksom rädd att han ska glömma mig fast jag vet att han inte kommer göra det haha. Men jag får såna jävla hjärnspöken och jag tror att jag är rätt skadad efter 2 tidigare break-ups där jag blivit dumpad, man tror liksom alltid det värsta och gör allt för att skydda sig själv. Men man får liksom säga till sig själv att bara skjuta undan såna tankar så gott det går och ta en dag i taget. Vi får ta första månaden som det blir och försöka face-timea så mycket som möjligt, och bara se framåt tills dagen vi väl ses igen. Tror det kan vara bra. Att få längta ihjäl sig efter varandra :-) Vi kommer nog bara bli starkare av det. Jag är sån jävla trygghetsmänniska har jag märkt. Jag tar ganska hårt på förändringar som att flytta, resa eller när saker bara ändras hastigt. Jag behöver liksom vänjas in i saker haha. Jag vet att jag kommer ha dagar där det känns piss och jag bara längtar hem, men jag måste liksom påminna mig själv om att detta bara handlar om 1-2 år av mitt liv. Jag vet ju själv att jag inte känner mig helt lycklig och tillfreds med min vardags just nu. Jag känner ingen inspiration och liksom livlust som jag borde göra vid 23 års ålder? Förstår ni vad jag menar? Jag vet att det här är något jag behöver testa för att bara vidga mina vyer lite, och få ett miljöombyte. Och jag vill inte att mina egna skräck-tankar om vad som kan hända - ska hålla mig ifrån för att testa något som kan bli så jävla bra. Det kanske låter lite luddigt nu men jag skriver verkligen direkt vad som pågår i mitt huvud just nu för att bara få ut det, och jag kan säga att det inte är helt oluddigt i mitt huvud heller haha. Måste bara påminna mig själv skriftligt att folk flyttar utomlands varje dag, jag tror liksom att jag är den enda personen i världen som flyttar och tror att hela New York kommer stirra på mig. Sverige är bara en flygbiljett bort ifall det inte funkar. <3 Sen tror jag även att det här pessimistiska tänket är för att skydda mig själv genom att inte ha för höga förväntningar på flytten, eller mig själv. Vet att jag är så jävla dålig på att förlåta mig själv om något skulle gå fel. Mitt huvud är verkligen lite kaos just nu och jag behöver typ skriva av mig lite bara, för så fort jag pratat om det med någon så känns det alltid 10 gånger bättre och jag blir taggad igen. Men ja, vissa dagar känns det superbra och andra dagar så blir jag supernervös, men det är bara att acceptera att det kommer vara så. Det är en stor förändring men det är inte hela världen, så får jag tänka. Vill bara ha en biljett nu och veta när jag ska åka, för just nu känns det som att jag bara går och väntar och väntar istället för att bara leva i nuet. Men där och då, då jävlar ska jag tvinga mig själv leva i nuet och tänka på mig själv.