HAND I HAND GÅR VI TILL VÄRLDENS SLUT

För 18 år och 5 dagar sen så föddes det en flicka som var söt och knubbig. Med mycket hår på huvudet och med så mörka ögon att de nästan såg svarta ut log den här lilla flickan på nästan 5kg för första gången till sina föräldrar. Tänk, för 18 år och 5 dagar sen så var jag den här knubbiga flickan som inte visste ett skit om världen. Om varför jag fanns eller varför allting var som det var och är som det är. Det är en konstig känsla när man tänker efter, att veta att man varit så liten. Men egentligen minns man ingenting sen den tiden, det som får en att minnas är bilder och berättelser. För 18 år och 5 dagar sen var jag en helt annan människa, eller rättaresagt bebis, än vad jag är idag. Hur man utvecklas i och under liver är fantastiskt. När man tänker på det är detta också konstigt.. och varför tänker man ens på det här med varför man föddes och varför allt blev som det har blivit. Men världen och livet är rätt konstigt och underligt. Man lever, är, tränar, sover, har sex, lever, är, tränar, har sex. Så går livet om och om igen. Allting blir som man gör det till... men, det är ändå speciellt. Det här med livet. Men med mitt liv går jag hand i hand tills världen slutar att leva för mig.