Augusti 2023

Augusti har i backspegeln alltid varit en månad då det börjar pirra i magen och längtan efter hösten kommer. Augustimånad har inneburit en nystart, vare sig det varit ett nytt skolår eller resa tillbaka till vardagen. Tidigare har jag alltid känt energin flöda, jag har längtat och väntat på att få sätta tänderna i något nytt men i år känner jag inte lika dant. Jag känner mig snarare trött, urlakad på energi. Jag tror sommarens alla ting inte landat inom mig vilket gör det svårt att blicka framåt. Framtiden, ja nästa vecka, känns just nu övermäktig och osäker. Jag har börjat ifrågasätta mina tidigare val. Onödigt men kankse rimligt för att komma ifrån känslan av misslyckande. Jag ser mig om och hör om dem som snart får sin titel, ett nytt jobberbjudande eller är på jobb-resa. Jag hör om dem som lyckats avancera och skapa sig ett namn. Jag däremot, känner att jag står still. Jag vill göra något men idag, nu, har jag inte ork till något för jag vet inte vart jag ska börja. Jag känner mig vilsen i vuxenvärlden. Vilse i mig själv.  Jag valde lärare och kan i efterhand inte svara på varför. Då, kändes det som enda alternativet och bristen på förtroendet och studie-teknik gjorde valet lätt. Nu ser jag att jag valde en snårigare väg, en väg med många tårar, sena kvällar och ont i magen-känsla. Jag förstår att när man ångrar sig och väljer om för att hitta rätt kostar det. Det kostar både relationer, pengar och tid. Jag ångrar inte mitt val att avbryta, söka om och nu göra min egen kandidat - min egna väg. Jag kan se att jag har lärt mig mer om mig själv, lutar mig på mina erfarenheter och har en större tillit till att det löser sig. Men, såhär i efterhand, frågar jag, var det värt det? Det är mitten på augusti nu. Jag har inte kommit in på den kurs jag ville men ännu lever jag på hoppet. Väntar på det där mejlet som ska säga att jag fått en plats. Jag har tänkt på valmöjligheterna i höst, tänkt att det kanske är lika bra att jobba tills examensskrivandet sker. Jag är feg för att ansöka, rädd för ett nej. Det brinner i halsen och huvudet bultar. Tror att sommarens virus nu blommar ut. Denna vecka som var tänkt att semestra hemma blev inte alls en semester. Det är onsdags kväll och jag längtar ut, till puls och storstaden. Istället cyklar jag genom den, från ett hem till ett annat, sover och andas. Försöker intala mig att detta är bra men enda jag känner är meningslöshet. Detta känns meningslöst, är meningslöst och kommer för alltid att vara meningslöst. Hoppas kroppen tackar mig sen.Höst 2023, snälla, ge mig äventyr och lite värme. Så att jag kan växa och bli stor. X