BARA FÅ VA BRA.

Sakta så faller jag för allt. För doften,  ryggen, läpparna, ögonen, handslaget, jaget, duet, viet. Känslan du kommer med är som en vispad maräng. Trygg, vänlig, len. Du är söt, jag är salt och här och nu känns det som en utmärkt kombination. Saltet utgör grunden, behövs nästan i allt för att få en så kallad stomme och sötman behövs för att framhäva smaken. Sötman gör en glad och båda komponenter behövs för perfekt balans, frågan är om vi har rätt mängd? Hur ska man veta? Det ska kännas i magen men känslan jag slås av är bekant. Jag faller för allt och detta har hänt förut, jag är rädd för att det bara är en illusion, ett påhitt i min egen fantasi. Är det på riktigt eller är det på låsas?  De säger att jag måste vara mig själv för att veta men hur är man sig själv när man är sig med alla? Jag älskar högt tills slaget är slått. Jag smälter in som en kameleont, gör mig anständig och vänlig. Min nyfikenhet driver mig framåt, gör att samtalen flyter på. Jag frågar och får oftast ett svar som driver oss framåt, jag gräver och det är just det jag är bra på. Att lära känna är min längtan men få lär känna mig. Nu är det ännu svårare, jag tänker inte ta skit därför gömmer jag mig bakom min kameliontiga fasad.  Det har gått ett tag och jag undrar vad han ser. Han kan säga saker som antyder på att han känner mig mer och mer. Jag tappar taget om hur mycket jag berättar, rädslan för att visa för mycket binder mig. "Bara få va mig själv" ekar i mitt huvud, Laleh´s låt. De säger att jag inte ska kompromissa, vara kräsen. Se uppåt och förbi, men så står han plötsligt där. Rakt upp och ner och det är för bra. För bra. Får det ens va så bra, kanske när man ses en gång i veckan och orken finns. En dag, kanske en annan då han får se mig. Hela mig då det inte är så bra. Bra, låt det bara få vara bra. X