En Ledsen Dam

Det var en gång en dam som klev av ett tåg. Hon stod med ena armen i hög pasition, lutad mot en pelare och andades tunga andetag. Folk gick förbi. En stannade. Kvinnan frågade hur damen mådde. Stirrade ut i folkmassan, försökte få kontakt, ett rop på hjälp. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon var rädd att damen skulle ramla ihop. Medans alla gick förbi, stod en ung kvinna och väntade på sin vännina som kom med samma tåg. Hon gick frammåt och letade efter vänninnan. Hon sås damen och kvinnan, såg att något var fel. Kvinnan som hade stannat hos damen först bad den unga kvinnan om hjälp. Hon fumlade och sa att hon måste gå. Hon gick. Kvar stod den unga kvinnan, frågar hur damen mådde, bestämde sig för att sätta damen på en bänk, andas lite. Damen grep tag i den unga kvinnans arm som ledde henne till en bänk. Väninnan som kom med tåget mötte upp. Hon frågade inte hennes vän vad som hade hänt utan damen om hur damen mådde. Väninnan var utbildad sjuksköterska och hade erfarenhet om hjärtinfarkter, sjukdomar och döden. Hon la sin hand på damens och satte sig ner. Den unga kvinnan backade, hon såg sin vän ta kontroll och fann trygghet i det. Hon stod bredvid menas väninnan bad damen klämma och känna, andas och le. Damen var orolig, stressad och bad hela tiden om förlåt. Väninnan ignorerade förlåtet och frågade vart damen kom ifrån och vart hon skulle. Hon berättade att hon vart i Carlifornen hos sin dotter. En dotter som för länge sedan mött en man därifrån och bestämmer sig för att starta sitt liv där, med barn och hund. Damen hade varit på andra sidan jorden, hos barnbarn i ett annat språk och kultur. Damen berättade om barnbarnen och hur roligt det varit att vara där, men lite tröttsamt. Hon berättar att hennes man gått bort, månader innan hon reste till dottern och att hon saknade mannen. De hade aldrig rest utan varandra. Ett försök att leva på som vanligt reste damen iväg. När hon stod på tågperronegen i Göteborg orkade hon inte mer. Hon var i sorg, hon var rädd, och hon bar en känsla av ensamhet. Hon visste bara inte om det. När damen klev av tåget på tågstationen i Göteborg ökade andningen okontrollerat. Kanske var det känslan av att komma hem, när inget är som hemma var, som överumplade henne. Kanske var det den långa resan och intryck som gjort henne trött och känsligt. Kanske var det stressen som legat och pyst, och tagit över när endast en bussresa återstod. Kanske det var kroppen som inte orkade längre. Tårar föll ner på damens kind. Den unga kvinnan, damen och väninnan satt på tågperronegen tills den blev tom. Med tårar och ett hjärta som snart går sönder flöt tre liv ihop. Alla påväg någonstans, alla i en dvala just där och då. Tiden stod still. Väninna strök damens hand, den unga kvinna lyssnade. När damens andning lugnat sig, när ord föll på plats och verkligheten kröp sig närmare, reste de sig upp och gick mot damens busshållplats. Den unga kvinnan och väninnan bad damen att ta det försiktig nu när hon skulle gå på bussen. Underströk att gå till läkaren imorgon, underströk att ringa en vän och berätta att hon var skör. En dam som är skör. En dam som är behov av hjälp. En dam som behöver en hjälpande hand. En Dam som är Ledsen. Det skulle hon berätta för en vän. Den unga kvinnan och väninnan gick därifrån. Än idag vet de inte hur damen mår, men de tänker på henne. Undrar om hon berättar för en vän att hon var ledsen. Om hon hade en vän att ringa. En dam som bar så mycket inom sig som brast där på tågperrongen i Göteborg en sommardag, behövde en vän. Den unga kvinna och vännen lever idag, utan vetenskap om hur damen mår. Men de tänker på damen, och undrar, om damen läser detta och vet, att någon där ute tänker på henne. X