FALLER TILLS JAG LANDAR

Jag hörde det på rösten, på röstens melodi och klang. Eller kanske var det tystnaden, snarare än vad jag hörde. Det var tyst och när du väl sa något var din ett eko. Jag visste att någon annan nu fyller din längtan och glädje, inte jag. Jag är en ballong som länge har svävat och nu sprängs. En dov smäll genom trunnhinnorna, jag ser dig lyfta medan jag faller. Din röst var tom och från den stunden var det självklart, jag är i luren men inte du. Du har redan lagt på och lyft. När rösten väl var borta visste jag att tyngden på mina axlar inte längre var din vikt, den var borta och först då kunde jag landa. X