GATOR FYLLDA MED ROSOR OCH CHAMPAGNE

Du går på gator som om du äger dem. Solen lyser idag och trädens löv faller till marken. De faller för att kylan har intagit staden, där blåst, solsken och fallande droppar har format deras liv. Deras tid är ute, precis som sommaren och vår tid ihop är. Kylan kom till oss och förstelnade det vi hade, vi föll och nu ligger mitt trasiga hjärta splittrat på marken. Jag föll för dig och din värme, din längtan till någonting mer. Jag var mer för dig. Jag var allt det där ditt liv inte var,  jag var ett äventyr och en främlingen som erbjöd mer av ditt annars så inrutade liv. Jag var glöden och du var askan. Rädslan för det vi gjorde var fel tog hoppet och framtiden ifrån oss. Du erbjuder inte det jag begär. Det är en omöjlig ekvation. När det inte funkar längre glömmer vi det vi haft, återgår till vänner och till ett liv utan varann. Ett tidsfördriv och ett desperat rop på kärlek. Du vill fortsätta gå på välkända gator och hitta ditt sätt att leva din utstakade framtid på, jag trampar runt längst med gator i hopp på att hitta rätt adress. Jag fortsätter att trampa på upp för berget. Jag går vidare. Med sårade känslor, ilsken blick och bitterhet i tonen. Vartenda ord du uttalade hade inget återvändo, det släckte gnistan. Men du ska veta att feghet aldrig leder till en seger. En potentiell förlust i längden. Lycka och kärlek, jag trodde någonstans att jag kunde få dig att ändra dig. Jag kunde inte tala om för dig att jag föll för dig. Jag tappade kontrollen, trots att jag visste vad du sagt till mig.  Vi fortsätta att vara ett Du och ett Jag.  Vi gick på gatorna och det kastades blickar från grannarnas nyfikna ögon. Kanske var det för mycket för dig, kanske var det för äkta. Du tog mig i handen och ledde mig fram. Du drog mig närmare dig. Dina ögon avslöjade dig, du föll för min nyfikenhet, driv och frågor ingen hade ställt dig förr. Jag var främlingen som påpekade dina beslut över att leva som du gör, kanske gav jag dig hopp. Ditt miserabla liv som du vill fly ifrån. Jag var en tillflykt, ett tidsfördriv, en främling med stora drömmar i en vilsen värld. Jag var mer och du lät mig vara det.  Vi var rädda för att det ska funka. Vi kunde ha funkat, vi var kapabla till något fantastiskt. Jag inser att jag föll, tappade kontrollen och tårar föll på tusen blommor. En del av mig vill älska dig, stanna kvar i en tiden med rosor och champagne. Du går på gatorna som du äger den, omgiven av blickar från välkända ansikten, av människor som alltid kommer att döma.