HÄR OCH NU, BAK OCH FRAM, UPP OCH NER.

Den bästa känslan jag vet är att vara påväg. Jag har alltid älskat farten, ovissheten om vad som ska komma härnäst, känslan att stå på egan ben. Att bli äldre och äntligen få kunna boka en biljett till en främande plats men nya smaker och dofter, med olika färgkombination och där solen skiner på ett annat sätt, det har gjort mig stark. Jag känner mig odödlig när jag har fart i stegen, trycker ifrån och klättrar högre och högre med nya utsikter. Det som inte varit välkänt har gjort mig allert, har gjort att jag tvingats in i nuet och kunna njut när jag haft medhåll. Att leva med att ta fart i stegen har inneburit att jag tagit mig till platser jag aldrig kunnt drömma om. Jag har tagit mig utanför min comfortzoon vilket har gjort att jag lärt mig mer om mig själv, om att det inte går att förutse eller förutspå framtiden, och framförallt, jag har haft sjukt kul. Att leva dag till dag, kunna lösa krångliga komplikationer och resonera mig fram till nästa drag har gjort att jag levt här och nu. Jag har uppskattat mitt förflutna och det jag kommit med och glädjas åt den jag har blivit nu. Nu förstår jag vad det betyder, leva här och nu.Det kräver en balans mellan tryggt och välkänt kontra rädsla och främande. Jag har från livet lärt mig att det inte är farligt att stå på egna ben, samt att be om hjälp när det behövs. Att leva här och nu kräver att man lever lite ovisst för då vässas skärpan, samt faktiskt finner ro i där man är trots stormigt runt omkring. Min relation till mig själv och människor runt mig har vuxit när jag vågat söka mig till det ovisa. Insikten att jag inte är ensam har skänkt mig en trygghet  oavsett vilken plats jag är på. Jag uppskattar relationer som går att gräva tillbaka och drömma om framtiden, men det är en balans. Nuet är det enda vi har, egentligen. Att inte tappat fotfästet i nuet för att man strävar antingen bakåt eller framåt blir farligt, därför är det viktigt att påminnas om det. Mitt uttryck blir att skål för nuet. I kaffekoppar, kristallglas eller med flaskor. Genom att jag sökt mig till främmande platser, tagit mig tid åt att både reflektera bakåt samt lösa nuet har gjort att jag ha lättare att identifiera mina egna känslor. Jag har mött människor som delat erfarenheter, drömmar och livssituation och givmild berättat deras lärdomar till mig. Perspektiv och respekt, tacksamhet och förståelse. Jag har lärt mig mycket på att vara i olika samnhang med olika människor, både om mig själv, livet och andra kulturer. Jag har blivit mer självmedveten och tacksam, har lättare att zooma ut och det har gett tillit till livet. Livet är inte på liv och död, händer det inte nu kommer livet överraska inom sinom tid. Kanske inte idag, men snart. Det mesta brukar lösa sig, och om det inte löser sig och slutligen inte går att göra något, så är det lika bra att gå vidare. Man ska ta livet seriöst men med en tillit till att det mesta alltid löser sig, tillslut. Jag måste alltid göra något som utmanar eller lär mig något, det får mig att leva här och nu. Det finns tid för att stanna upp och vänta på tåget men jag kan inte vänta för länge. Då mår jag inte bra. Rutten behöver inte var färdigspikad när jag hoppar på. Inte bestämd men den behöver ha ett driv. Det ska vara kul att leva, tråkigt ibland men det är för att ta sats. Det ska komma utmaningar och incidenter som kommer få mig att känna nya främadne känslor, men ju äldre jag blir ju enklare är det att möta det ovisa. Nuet. Jag tänker på allt jag gjort, varit med om. Jag har älskat varje sekund. Inte bokstavligen men generellt. Livet var tryggt och läskigt. Jag lärde mig mycket men blev rastlös tillslut. Det främmande blir välkänt efter ett tag. Det roliga tappar sin glans. Jag stod och trampa på samma plats och sukta efter något nytt men visste inte hur att gå tillväga. Jag hade fler drömmar att skapa, fler saker att göra. Jag visste vad jag ville och det var att leva som en student, och jag såg mig om, letade efter möjligheter som skulle få  magen att skutta av glädje, istället växte sig klumen i magen allt större och allt kändes fel. Jag skulle inte vara där, jag visste det för jag jagde bara, jag ville så gärna i teorin men i känslan var det inte rätt. En student i spaneine skulle jag inte bli, inte just då, kanske en annan gång men tiden var inte rätt då. Så jag gjorde nog det som var mer läskigt. Jag tog den enkla vägen, den vägen som kändes rätt men som var lika läskig för det. Jag flyttade tillbaka till min hemstad, till något gammalt där jag inte hade något kvar utom några få vänner och en familj. Jag vill vara nära dem. Jag ville ha allt jag byggt upp på ett och samma ställe och det kändes rätt att bo där jag haft allt. Både dålig och bra känslor, både pojkvän och ex, tårar och skratt. Ja allt fanns redan paketerat i denna stad, och jag som tidigare varit rädd för just det tyckte att det kändes mer rätt nu än övrig förr. De senaste 6 månader har jag varit på en ny slags resa utan slutdestination, endast hållplatser. Jag har blivit student, jag har gått på dejter, funnit nya vänner och försökt förstå vem jag är nu i denna stad. Jag har sökt och försökt känna innåt, famlar runt, hitta den gamla med hon nya som blev till jag idag. Jag har känt in, gråtit under täcket och suktat efter mer, varit så trött att jag däckat och letat efter någon att lägga pannan mot. En sak jag lärt mig de senaste månaderna, det tar tid. Det är en resa som kräver sitt mod och tillit. Det rör upp känslor, det är en ensam resa jag varit på. Det har krävt det. Jag känner mig starkare idag i mitt nya sammanhang, jag vet vad det är nu och längtar efter mer. Och människor runt omkring. Tid nu är både här och nu och så mycket mer. Jag är glad över mina val, känner sakta drömmar bli allt tydligare. Jag vet fortfrande inte vad jag ska, men resan jag gör nu gör mig lycklig och jag längtar efter mer. x