KOMMA HEM TILL STADEN JAG BOR I

Att komma hem till någonting man lämnat för 45 dagar. Jag vande mig att flänga runt, att knappt veta hur dagen efter skulle se ut, att vakna upp i en främmande säng, för att ibland komma hem. Det blev ett liv, ett ovist och ovalt liv. Det var märkligt, en ny upplevelse. Det blev andra krav och känslor, något som jag vägrade acceptera i början. Flera veckor senare är jag hemma, med mina grejer och ett liv som jag känner igen.  Vi landade för två dagar sedan, nu är det kväll. Det känns ovant och nytt, försöker att komma in i en ny rutin, lugna våra stressade själar. Staden utanför står still men hemma rullar det på, utsikten från köksfönstret gör mig lugn. En promenad om dagen är det som hinns med, det som är okej. Jag vaknar tidigt på morgonen för att gå hem till en vardag, en vardag jag är delaktig i och formar. Det hinns tjatas och städas, timmar i sträck, för att sedan låta natten komma. På kvällen går jag ut, då med kläder att springa i och mask, annars får man inte gå ut. X Jag mötte upp en vän på tåget som skulle ta oss till storstaden, för att stanna där en natt och sedan lämna landet för att komma hem. Märkligt och nervöst, ovissheten att jag knappt skulle bli insläppt i landet jag bor i var både sorgligt och stressande. Att inte ha möjligheten att komma hem, eller göra det jag vill, var tärande. Att sitta med vänner kvällen före hjälpte. Det beställdes in Cava för att fira en stund ihop, för att sedan rulla mot stationen mot flyget.  Vänner, som gör en lugn i stundens hetta, är meningen med livet, det gör mig tacksam!