ÖVERALLT OCH INGENSTANS

Det kommer stunder då jag kommer på mig själv att inte tänka på honom. Stunder som jag fyller med andra behov som att sova, äta, läsa, springa. Leva. Jag kommer på mig själv med att tänka på annat än han. Jag fyllde stunder med att föreställa mig honom med mig, forma meningar och ord för honom, finna samband med honom och mig. Varje gång han inte svarade på mina meddelande var det som en kniv skar genom hjärtat. Jag ljög för mig själv och andra. Min vän sa till mig att jag ska ta hand om mitt hjärta. Hur, frågade jag mig. Hur ska jag någonsin kunna ta hand om det när det enda jag vill är att han gör det åt mig.  Tiden gick och längtan försvann. Jag kom på mig själv med att föreställa mig ett liv utan han. Jag insåg att den personen jag hade i mina tankar inte var han, det var en påhittad person som var alla de delar jag ville att han skulle vara. Tiden gick och han försvann ur mitt liv. Han var ett gift som förgiftade mina tankar, min kropp. Han var en stor del av mitt liv, farligt betydelsefull men än inte tillräckligt. Tillräckligt för att jag skulle gå under. Tiden nu är jag farligt nära att gå tillbaka. Helt plötsligt finns han i mina samtal, helt plötsligt finns han överallt. Det gör mig rädd men främst arg. Han är farlig för mig, så farlig att jag ignorerar känslan han ger mig. Vi är sådana som i slutet inte får varann, och jag vet redan att det är sant. I mig finns endast ilska och tacksamhet till att det inte blir så. Jag har redan bestämt mig att det aldrig kommer att ske, därför förstår jag inte varför jag envisas att besvara tankar om honom. Jävla idiot säger jag. x