SAKER JAG TÄNKT PÅ DET SENASTE

Jag förvånas varje gång någon berättar att de har svårt för att lämna hemmet utan att dubbelkolla så att kylen är stängd, kokplattan av och dörren låst. Att det inte droppar några vattendroppar från någon kran eller sängen ser obäddad ut. Jag förundras och förvånas. Jag gör aldrig så, närmast jag kommer att dubbelkolla något i min lägenhet är så att nycklarna är med, mobilen laddad och jag är påklädd. Förresten, knappt det kollar jag. I det huset jag växte upp hade vi två entreer. Ena dörren var vid garaget och ledde en rakt in i tvättsktugan och den andra dörrer var väl det man får betrakta som den riktiga entren för gäster och främlingar. Jag antar att många har det såhär. Jag förstod aldrig det, eller asså jo på ett sätt, men på ett annat sätt: jag som bor här ska väl ha den finaste entren? Hur som, i det huset hade vi larmet vid "finentren" så mamma fick alltid gå runt husknuten för att öppna dörren. Det kanske var hennes sätt att göra hennes entre in i huset "fin", trots att hon alltid gick utevägen tillbaka och låste upp utifrån "tvättdörren". I ur och skur gick hon alltid där, jag antar det var för att vi skulle slippa vänta och att det inte skulle bli massa skor i "finentre" hallen. När jag blev äldre och började gå till och från skolan själv skulle jag larma och låsa så jag gick alltid den fina vägen. Nog om det. Jag hade aldrig för vana att dubbelkolla något. Kanske för att mamma aldrig frågade, eller tvekade, på att något var avstängt. Jag har iallafall tagit med mig det och hittills i livet har det aldrig glömts något. Med det är ett fascinerade fenomen, varför vissa dubbelkollar medans andra inte. Varför? XJag lyssnade på en podd om tro. Jag undrar vad jag tror? Jag har alltid kännt att döden varit mig nära, att förlust går hand i hand med att få, att det finns något mer och något oklart som påverkar, styr och berör, som vi inte kan prata om. Det var ett välkomnande samtal att lyssna till. Jag stod längst med stranden och kände mig ensam, ändå inte alls. Kanske är det så att tro är något alldeles speciellt, att vi alltid är ensamma i vår tro. Kanske det är den inställningen som gör att jag inte "kan" tillhöra en religion? Eller har en önskan till. X