SKRÄPPOST
Jag halvligger över köksön, armarna uppsträckta och bröstet utvidgat, "måste vara stark nu" säger jag högt till mig själv. När oroligheten tar över kroppen, är enda sättet att stadga sig att lägga sig ner. Grunda mig i marken, så att jag inte blåser bort. För inuti mig pågår en storm, en storm som växer i min ensamhet. Jag lyssnade inåt, trots det ifrågasätter jag mitt beslut. Det som står svart på vitt och som skickades mitt i natten, som var hårt och avskalat och ifrågasatte hela han. Det var hårt, ärligt och oförlåtligt. Nu hamnar alla våra meddelande i skräpposten. Så att jag aldrig mer behöver se honom. För jag klarar inte att påminnas om alla dessa samtal, alla dessa löften och mina önskningar om att ha honom. Jag var alltid den starka och det tog mig ett och ett halvt år att inse att jag behöver någon som kan dela sig med mig. Jag byggde upp en mur där han satt i ett hörn, och som jag kunde ta hand om, men som aldrig kunde ta hand om mig. Det var en ojämställd relation. Det var orättvist. Nu ligger han i skräpposten. Jag har alltid svarat, jag har alltid varit där, jag har svikit men alltid sagt förlåt. Jag skriver det och han slår tillbaka. I slutändan hoppas jag att detta är ett avtryck, ett slut som kommer att stärka. Även om han hatar mig kanske jag får stå ut med det för att hans och mitt liv ska bli bättre. Mitt liv måste fortsätta, han kommer inte att påverka mig igen. Och det är det jag behöver. 3 Oktober År X.X