SMEKNAMN PÅ MIG

Allt vi gör är oklart, vi går bredvid varandra och ibland stöter vi in i varann, för att sedan sluta oss igen. Han är öppen med sitt brustna hjärta, inte jag. Jag har sår och märken och jag kankse är mer påverkad än jag tror jag är. Ingt vi talar om är fult, men det är en skör gräns av vad som är rätt och vad som är fel. Jag är inte där än. Jag är hellre dryg och kvick än lämplig och långsam. Det är de märken som har skrapat mitt hjärta som har gjort mig till mig. Jag kanske är hans tidsfördriv, han kanske är mitt svar på desperation. Oavsett vad möts vi på mitten, vi skrattar och låter samtal leda oss till sanningen. Vi båda två är så medvetna om vad som sker men vi pratar i koder, du skriver först och jag skriver sen. Men jag vägrar. Jag vägrar vara ett enkelt byte, jag vägrar att vara någons byte. Jag trivs bra i mitt liv, trivs bra med mig själv och jag saknar någon. Någon som ser mig. Kärlek lever bland oss, jag känner det varje dag. Det kanske är orimligt att kräva att man ska bli vald först. Jag ser han och han ser mig, men jag vet inte på vilket sätt vi ska fortgå. Är det här det tar slut eller är det är här som är början? Försöker stilla mina förväntningar och förhoppningar, för än är det så lite jag vet, inget annat än rosor och middag, biljard och ett krossat hjärta. En förbjuden historia med kort och intensivt slut. X