VÄRLDEN PÅ MINA AXLAR

Det känns som att jag ska ta ett livsavgöranade beslut. Som att det är nu tiden är kommen för att välja vem jag ska vara, vad jag vill bli och hur jag ska dö. Ibland kan det kännas som att jag hänger i en hängmatta. Att jag vaggar mig fram och tillbaka med solen i ansiktet och bena utsträckta. Det är då jag finner ro och trygghet i det jag gör. Drar in luft och fyller magen med ro. Men det är sällan. Mer ofta känner jag förvirring. Jag vill inte vänja mig till vaggningarna för att jag är rädd för att tappat drivet, att nöja mig och sluta kämpa. Kämpa för ett liv fyllt av mer. Sådana tankar får luften att gå ur mig. Jag vet inte vad jag vill, jag är mer förvirrad än förr, samtidigt är jag mer lugnare än jag någonsin har varit. Tiden går och det händer ständigt något. En som tappar skon, en annan som får sitt hjärta krossat och en som lyckas med ett prov. Livet kommer och går och besluten som ska tas kommer att tas när de behövs. Jag ser och känner av, vrider mig i sängen efter svar. I nattens mörker känns allt mörkt, men när solen lyser känns det självklart. Klart jag ska vara där mitt liv är nu. Jag ska välja det liv som ger mig mest, men hur ska jag veta vilket val som ska tas och när? Prioriteringar kommer leda mig till där livet händer, där jag vill vara kommer min lycka att växa. Mitt liv ligger i mina händer, min värld ligger på mina axlar. Tryggt och skrämmande tar jag mig fram. Jag är livrädd, men också lycklig.  Jag inser väl det att när jag väl kollar tillbaka så har jag alltid gått runt med en känsla av att varje beslut är livsavgörande. Att varje beslut som har innefattat en förändring eller tagit mig närmare mina drömmar alltid har inneburit ångest och en nypa rädsla. Jag är rädd samtidigt som den känslan av att ta ett beslut innebär pirr och en förväntan på någonting som är bättre. Man måste skapa en trygghet på en plats för att det ska vara osäkert på ett annat. Tyngden från beslut gör mig medveten om att inte förhasta eller blunda för det. Det krävs ständigt beslut och prioriteringar, det är ständigt någonting som händer. När jag ser tillbaka på en resa som innan kändes överväldigande, är jag glad för lärdomar och erfarenheter jag samlade på mig under tiden. Då känns helt plötsligt tyngden på mina axlar lite enklare.