DOPET / STÄLLBERGS GRUVA [episod 2]

Den rosa kalasbussen med hawaiigirlangerna i taket tog oss tillbaka genom skogen till festivalområdet och Gruvan. Det var så varmt och fint och vi gick för att se på en koreografi av en av residenskonstnärerna. Verket hade skapats på plats just för gruvan. Tyckte mycket om att vi som publik fick sitta utanför och titta in i byggnaden (hon som dansade/rörde sig befann sig mestadels i dörröppningen). Sedan hängde vi i solen och åt grällt godis i väntan på att grillen skulle få sin glöd och middag kunde lagas. Dallas i motljus. Alltså, all mat på festivalen var verkligen så otroligt god och vällagad. Här var det någon sorts marinerade soyafiléer med grillade grönsaker (lök, fänkål, blomkål, paprika osv) och citronsyrlig couscoussallad.  Jag hade hållit ett ganska lågt tempo vad det gällde att insupa kultur i den takt som festivalen krävde. Performances, installationer och konst som fanns överallt och hela tiden på området, men jag var liksom lite för trött. Men när någon sa att själva gruvbyggnaden skulle stänga om en kvart blev det fart på mig och jag och Dallas sprang dit. En behövde absolut ha gruvhjälm på sig eftersom byggnaden är så förfallen och det faktiskt kan ramla ner hårda saker av till exempel betong i huvudet på en.   I ett av rummen i gruvtornet hade ett litet bibliotek inrättats.   Där fanns intervjuer med personer som jobbat på gruvan, vilka obeskrivliga arbetsförhållanden de haft, om deras vardag och personer som förolyckats i schaktet. Hade så väldigt gärna velat läsa hela, men vi fick ta en snabbtur. Vi fick klättra uppför smala spiraltrappor. Dallas i gruvhjälm under ett hål i taket där ljuset rann in. På översta våningen fanns en installation om natur och människa, om ekologi och industri. Den här streetarten av mossa tyckte jag om. Små ben av små små djur. Jag poserade obesvärat i gruvhjälm och playsuit (årets sommarplåga i min garderob). Eh.Det är en så hisnande byggnad och en bara anar vilken historia som finns i de där väggarna.  Men gruvan stängde för dagen och festivallivet red vidare. VI gick till rummet med silverbackdropen igen och kollade Trapped in a loop och det var sjukt bra. Men sedan var jag och Mattias så väldigt trötta att vi gav upp för kvällen, gick förbi den dramatiskt upplysta gruvan och la oss i tältet. Tittade ut över den här vackra vyn och låg och pratade länge innan vi somnade. Nästa morgon vaknade vi tidigt (för att vara festival) och agerade uppstyrda människor som packade ihop sovsäckar, tält osv och lastade in allt i bilen. Vi möttes av detta skolboksexempel till bakfull människa som ännu inte gått och lagt sig. Kände mig aningens gammal/tråkig för att jag inte också dansat på ett busstak hela natten, men samtidigt mycket nöjd över att fått en så himla bra grej som vettig sömn. Efter ännu en fin frulle i gräset tog Carl- Oskar upp megafonen och förklarade att nu var tiden inne för den avslutande festivalceremonin. Alla började röra sig i ett lemmeltåg ner mot ån.     Verkligen ett så vansinnigt ställe i all sin stora enslighet. Väl nere vid älven (som mer liknade en törstig bäck) slog sig alla ner på stenar i och vid vattnet. Sebastian som är skådis hade under festivaldagarna haft en vandring genom gruvan med en besökare i taget som fått svara på tre frågor om vad gruvan har varit, är och kanske kommer att bli (ungefär). Dessa svar hade han och ett par till satt ihop till en sorts monolog som han läste upp. Och den var verkligen väldigt fin.  Den här personen satt bredvid mig.Så avslutades det hela med klädbad i älven och promenad tillbaka, över makadammet och rälsen där tågen inte stannar. (Tack för en fantastiskt fin festival och jag hoppas så mycket att jag får komma tillbaka.)