För att det känns så nu och det finns bara nu; om planer som försvann åt fel håll, om den frånvarande känslan av rörelse.

  Tanken om sommaren är min tanke om allt skimmer, alla outtalade förhoppningar, romantik, vildsinnade eskapader, dekadens (den bra sorten), tanklös förströelse, världen, himlen. Farligt hög förväntan koncentrerad till en försvinnande liten tidsrymd. Min sommar började tidigt med en Europaodyssé med den vackraste personen jag vet vid min sida. Och det fortsatte i en turkos virvelström av svartklubbsdans, regi av Khemiripjäs, gryningshångel, små platser vid havet där det finns mjukglass, ostron, ljusgrå klippor och kanske sälar, kaosloppisar och het sol genom mjuka spetsgardiner. Det var Cannesvinnarfilmer, grillade färskpotatisar, springturer genom kuperade Dalslandsskogar och vi blir bara starkare och starkare, syskonbarn med marsipankinder och sjörövarattityd, Baileys på balkongen, bubbel på vardagsrumsmattan, världsmästarcafét med sin äppelmaräng, familjära stämning och optimala placering mitt i Fengan, mitt hjärtas middle of nowhere. Vi var provocerande livsnjutarjävlar och sommaren ett guldramsminne i förskott, ett löfte om en aldrig avtagande stegring. (Det här klingar misstänkt likt en bitterljuvt nostalgisk fyrtiotaggare i personlig och känslomässig konkurs; måste understryka att så inte är fallet. Det är en tjugotreåring som varit uppsnärjd i det blå, sprungit maraton på rosa moln i månader vars planer om fortsatt och konstant bruslycka fått sig en törn. Som fastnat med lera till midjan och blicken i asfalten. För nu.)För att det råkade bli alldeles för mycket jobb (även om den trashankiga ekonomin tackar och bockar), så mycket som gick fel i tajmingen. Det råkade bli dubbelbokning, det råkade bli inget Way out west och nästan en hel sommar utan sammanhängande tid av oss. Sånt som händer (det blir inte alltid som en tänkt sig osv), mänskliga faktorer och egentligen inte allvarligt men som ritade om sommarkartan åt fel håll. Jag gör det där jag stör mig så mycket på när andra gör; skäms för melankolin, ingen giltig anledning. Tyngden i maggropen och tårsuddiga synfältet är inte befogat, för inget har väl egentligen hänt? Hänt eller inte hänt. Känns. Det blev nu en nedslående lång räcka med tid som ska bemästras, genomlevas och avklaras. Tid att bränna bort, tid som kunde varit guld. (Meningslöshetsmolnet i ögonvrån.)Det blev jag i en västgötsk avkrok, folklösa ”kungsgatan” utanför mitt kontorsfönster, konditoriet där flickorna i kassan satt upp en lapp där sexuella trakasserier undanbedes. Pizzalunchande män i blåkläder från Fristad, knuttegängen och den nästan undantagslöst gråvita himlen under jämntjockt, bedövande molntäcke. Jobbet i sig är okej men tempot nerpitchat till obegriplig långsamhet, så fjärran från teaterlivets magkatarrsframkallande jakt att jag begrundar om jag på allvar bytt universum. Jag är en Alejandro Fuentes Bergström i kyrkans byråkrati, ett understimulerat indiekid (eller jag vet inte) med för mycket tid till fel saker. Det är boka begravningspräster och församlingshem, det är hantera personakter, headsettelefon, frankeringsmaskiner, översiktsrapporter, sprätta och stämpla brev och så de långa tystnaderna mellan arbetsupgifterna.  Jag har ju mina stillsamma nöjen här också, plussaker. Det är verkligen ingen outhärdlig tillvaro (det är inte det det handlar om). Det är fint att vara i föräldrahemmet. Imse sover i mitt rum om nätterna, precis vid sängen. Jag springer en vacker skogsrunda och tar alltid med mig iPoden men lyssnar aldrig eftersom skogsljuden är bättre. Dikesrenarna med sin regnbågsfärgade flora, skymningsljuset som pilar mellan träden och över fälten. Hararna i gräset. Rida på de där skogsstigarna som fortfarande är ritade i tydlig karta någonstans i minnesarkiven. Minzks mjuka mule mot kinden. Pappas cappuccino. Skriva de där mailen som alltid står oskrivna, längst ner på att göra-listan. Pionerna. Grannbondens får. Läsrutinen om kvällarna. Sånt.    Men jag saknar M mer än jag vågar tänka på. Som att tappa balansen, hjärtsvikt. Det är nog mest det. Det, och den frånvarande känslan av rörelse. Jag har förvillat mig till en mental och geografisk avkrok. Vid sidan av, ofrivillig tystnad och avstånd. Och jag vet känslan är temporär, att jag bryter ur det snart. Men jag vet känslan sänker mig och jag blir kvar här tills jag hittat vägen upp.