JULIAN RED / JULIAN TEN

I lördags var det vernissage för Julian Reds jubileumsutställning på Not Quite, Bruket, Fengan, mitt hjärtas skog. Jag lämnade en veckas kontorsarbete bakom mig, en omställning i plats, tempo, sammanhang och liv som nog kändes ganska motig. Det är alltid med lätt hjärta och full av peppförväntningar jag åker den slingriga vägen till Fengan och nu kändes det om möjligt ännu viktigare att få byta ut mina hålslagare, post it-lappar och växeltelefon mot bästa M, det fabriksromantiska röda teglet och det inspirationsintensiva syre jag andas där. Jag levde dock i den falska tron att jag skulle kunna chilla, sova ut, äta Bruket- pizza, grilla på långsam glöd och vända på dygnet i lugn och ro för att sedan glida in på en vernissage med ett glas bubbel och några salta pinnar i handen. Så blev det ej, men det blev så himla bra ändå. Jag drogs in i en kreativt kaotiskt virvelvind, hela fredagkvällen/-natten och hela lördagen sprang jag (bokstavligt talat) mellan galleriet, kontoret, butiken och bageriet för att hjälpa till att få ordning utställningen i tid. Tejpa teveapparater svarta, måla störande plywood mörk, hänga upp skjortor och tishor i butiken, kånka på tunga draperier, klippa pizzaslicear till alla blodsockerlåga inblandade, knyta rosetter till klädhängarna och en massa andra saker som verkar som trivialiteter men som absolut måste göras. Precis som ett premiärkaos, den där kreativa frenesin som nog var precis vad jag behövde efter en veckas energidränerande stillasittande. Trekvart innan vernissagens början var jag hemma hos Mattias för att styra upp mig i rödaste rasket, och sedan var kvällen som följer: Folk (inklusive jag själv i högsta grad) är inte så värst bra på att hålla tider så jag hängde runt i Not Quitebutiken en stund medan vi väntade på att folk skulle droppa in.  Vilket det tillslut gjorde. Invigninstal om utställningen.  Och så slogs dörrarna upp! Från galler i taket hängde öar av utvalda plagg från en tioårig räcka av kollektioner. Sådan bredd på plaggen, så fantastiskt välgjort och helt sjukt fint. Den här bilden är dock tagen dagen efter för under vernissagen var det sardinburkstjockt med folk så det gick knappt att urskilja några plagg. Måste också passa på att be om ursäkt för dålig redigering. Har fortfarande inte kunnat hämta ut min dator och får därför nöja mig med värdelösa iPhoto. Så ni vet.  En vägg var täckt med foton. Vintriga kollektionsbilder till exempel. Sval frankofil somrighet.  Morrisseymän med kaniner och halvnakna jeanspojkar.  Den här tokfina kollektionen görs inte rättvisa av den här undermåliga bildkvalitén, det är synd för den är verkligen helt otroligt fin.  Kolla bara kragen och knapparna på den här hallonglassfärgade klänningen.  Eller det här fågelprintet.  För att inte tala om päronsplittsvarianten av min svartvita playsuit, en dröm om sydeuropeiska stränder, Bardotsvall och salt vatten.  Tygprints som tavlor.  Helt absurdt välsydda detaljer. Välstrukna skjortor punkigt upphängda i pappgalgar och avrivna tyrgremsor.  !!!  Solnedgångsmönster på psykedelisk Narniakappa.  Och på väggen.  Vacker tjej i vacker kjol.  Mitt objektiv är ju helt omöjligt att få någon sorts överblick igenom, ett ständigt problem. I alla fall så var utställningen liksom uppdelad i två rum, dels det stora rummet med öarna av kläder hängandes från taket, och dels ett avskiljt rum som var barrikaderat av en stor lagerhylla och rader av papplådor med kläder i. Genom hyllan kunde en se in i ett alldeles svartklätt rum där exempelvis plaggen på bilden ovan hängde. Guld, svart, handtryckta ränder och en vild guldkappa som såg ut som Willy Wonkas högtidsstass.  Tre teveapparater med animationer på tishor och en kollektionsfilm inspelad på bruket som går att se här.  Och de här sidenplaggen i sobra pasteller.Utställningen blev så otroligt snygg och bra, är fett imponerad av Mattias, Annas och Lisas jobb. Den hänger kvar hela juli så alla som passerar Dalsland borde kila in och kika. (Köp en bulle med vit choklad och hallon på bageriet i samma veva vettja.)  Nästa del i kvällsplanen var nyöppningen av TRANS- butiken som också ligger på området, där det säljs möbel- och inredningsdesign men som från och med ikväll också skulle innehålla en Julian Red- outlet. Det var ostadigt väder (sol/hagel) men vi hängde ute det mesta ändå. Här är Ylva, Marie, Mattias, Lina, Anna och Lisa.  Det fanns focaccia, oliver, gruyère och salami för alla som ville ha. Jag åt hela kvällen. Hjärtat.      Det fanns även jordgubbar som kanske bara var till prydnad men som diskret försvann under kvällen.  Fina Ylva var där.  Mingel.  Jonatan och miniatyrkopian Ville kom förbi i matchande huvudbonader.  Vid något tillfälle under kvällen smet jag iväg och gosade med den sötaste hunden jag vet, Vide.  Det minglades, skjortor såldes, det haglade apokalyptiskt så att billarmen gick, himlen sprack upp igen,vi delade rullcigg på regnvåta bänkar, åt oss mätta på oliver och eftersom det är den bästa tiden på året så blev det aldrig mörkt.  När det framåt klockan elva blev dags att blåsa ut ljusen och stänga butiken gick vi vidare till en trädgård där det fanns eld med höga lågor, efterrätt i glas med äpplen och rostad müsli, drinkar i guldkantade glas, skönhäng i solstolar mellan sommarnattens opålitliga kyla och eldens hetta ackompanjerat ömsom av grannhusets Drängarnadängor på ofattbart hög volym och någon oklar adult lounge rock som fick folk att känna sig generat ålderstigna. Alla tiders förutstättningar för en alla tiders kväll.