mitt första namn är stress

Inatt så gick jag och Nellie promenad, vi satt vid vattnet där nere vid Kungsträdgården. 03.16 . Vi var inga berusade tonåringar som var påväg hem från klubben, utan vi bara satt där. Det blir ju någon speciell stämning när båda två känner sig lite smått ditchade, är i ett helt nyktert tillstånd, när man hör musiken dunka från alla nattklubbar runt omkring en, sneglar mot ett par som sitter några meter bort och är nog ganska fulla och ser ut att sväva uppe bland molnen så mycket dom skrattade. Vi då? Jag då? Jo vi satt och hade en diskussion om människor. Inget skitsnack om någon specifik person, utan helt generellt om allt och alla. Mest oss själva. Jag skalar ju bara av fler och fler personer i mitt liv, kom jag fram till. Jag har ingen umgängeskrets som är givet att träffa varje helg? Jag är ju helst hemma och träffar olika kompisar en och en. Men någonstans där inser jag ju att jag ändå kommit än bit in i mig själv ändå. För 2 år sen skulle det inte ens vara rimligt att jag var hemma en helg. Kände någon konstig stress i mig att behöva prestera och göra någonting av helgen och vara med så många som möjligt. Och helt seriöst…. så är det helt galet när jag tänker tillbaka på det. Jag känner inte ens någon dragningskraft till att umgås med massa personer just nu? Jag trivs jättebra över att ha kommit över den fasen i livet.  För övrigt så är jag så extreeemt hsp;ig och jag vet inte om så många vet det om mig, förutom dessa personer jag faktiskt tar mig tid och umgås med. Men jag känner av så mycket intryck och känslor hela tiden varje dag. Är så fylld av stress och ångest nästan dygnet om. Det kan vara för så små saker, som att börja gråta av att ha tappat en concealer i golvet som är viktig i mitt smink, det kan i sin tur leda till att jag går runt och tänker på det hela tiden och har svårt att sova på natten för att jag vet att jag måste få fram tid till att åka och köpa en ny. Det är småsaker i vardagen som på riktigt tar sönder mig. Det där var ett ganska dåligt exempel, men det är något som verkligen kan stressa upp mig.  Så jag fascineras så grovt av folk som bara kan stänga av och sluta tänka och känna? För jag kan inte det. Jag har ju detta personlighets drag och har haft det i hela mitt liv. Jag vet liksom inte hur jag ska komma ur stressen, iallafall lite? För dom flesta jag umgås/umgåtts med har stressat upp mig så infernaliskt och jag har inte fått ut något bra av det, det är ju en anledning till att jag skalat av vänner jag haft. Jag kan verkligen känna när jag träffar personer som faktiskt får mig att helt glömma bort personerna runt omkring mig om vad dem tycker och tänker, och jag har träffat typ 3 sådana personer i mitt 17 åriga liv, varav jag har 2 personer i min närhet jag faktiskt umgås en del med. Men jag vill ju samtidigt inte göra mig själv till något offer ”jag kan inte umgås med mycket människor för dom gör mig uppstressad” ungefär så det låter, men ändå ungefär så det ligger till. Det ska dock inte låta så dramatiskt.... Men om jag jämför mig själv för 2-3 år sedan när jag hade en ständig stress till att träffa nytt folk hela tiden samt något litet bekräftelsebehov, som är rätt vanligt att ha i den åldern, så mår jag så extremt bra nu när jag bara umgås med folk som faktiskt får mig att må bra. Det låter ju hur sjukt som helst att folk faktiskt ifrågasätter varför jag umgås med så få personer och tackar nej till fester, som att det skulle vara något helt absurt? På vilket sätt? Jag har ju insett att jag blir obekväm när jag omedvetet väljer att gå på en fest där jag egentligen inte tycker om personerna, eller så enkelt som att bara umgås med dumma människor. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ville få ut med denna text, fick någon plötslig tankeställare igår på den 2 timmar långa nattpromenaden jag bara ville få ut ur mitt sinne!!!!! väldigt ICKE formell men vad gör det om några år vill bara skriva lite om life