Låt mig bara få andas ut.

Det händer alltid så mycket i mitt liv. Fast ändå känns det som att jag står o trampar på samma ställe hela tiden. Jag vill utvecklas, jag vill komma vidare, jag vill bli något, något stort. Visst är jag en bra bit på väg o snart har jag ännu mer fördelar för att kunna nå mitt mål. Men ibland blir jag bara så otålig, o kanske lite uppgiven o nervös över att jag kanske aldrig kommer att klara det. Bit ihop. Kämpa vidare. Ännu mer blod, svett o tårar, så en vacker dag är jag väl där.