Tabletter på nattduksbord ögonlock tunga, hon kan inte vakna än.

Jag är fruktansvärt bra på att ljuga. Ljuga för andra. Ljuga för alla. Ljuga för mig själv. Vad håller jag ens på med? Min tillvaro är inte bra. Jag mår inte bra. Tacka gudarna för att jag har min älskade häst Rouxanne. Annars hade jag inte ens gått upp på morgonen. Jag vill att livet ska vara roligt och värt att leva. Egentligen tycker jag att det är så. Eller jag vet att jag kan tycka att det är så. Fast för tillfället står allting stilla. Exakt allting. Då blir jag deprimerad. Jag blir knäpp, och jag flippar ur. Det märks inte att jag flippar ur. Men inom mig råder det total kaos. Jag har inte ordning på någonting. Om ni bara visste vad som finns inom mig. Om ni bara visste hur otroligt mörka mina tankar är. Jag tror inte ens att ni hade orkat med en dag med min kaosartade hjärna. Ni förstår, när allting står stilla då hinner jag med att tänka alldeles för mycket. Det är inte bra när jag hinner tänka. För jag är knäpp. Ta mig härifrån. Ta mig ur det här. Hjälp mig ut från det här. Allt hopp är utom räckhåll för mig. Varför ger jag inte bara upp?