16 april

Hej! Jag har tagit söndagen till ära att fixa iordning min blogg. Viljan att försöka om på nytt, gällande skrivandet och dokumentationen av min vardag, tog över och nu sitter jag här ett år senare och grubblar och vrider och vänder mig ut och in. Vem är jag? Vad vill jag? Vad kommer det bli av mig, lilla människa som jag är? Vad ska jag göra imorgon? När kommer jag att somna ikväll? Frågeställningarna som virvlar runt i huvudet är oändligt många och jag blir yr av tanken att fånga någon av dem för att försöka besvara. Idag är det påskdagen och jag har spenderat kvällen med Patrik, min sambo, och vi har spelat bingolotto i hopp om att kanske vinna en liten slant. Dock så blev det naturligtvis inte så. Igår var det påskafton jag spenderade den med min minimala släkt och åt god mat och fick påskägg. Alla var glada och stämningsfulla. Glädjen över att återse alla igen sprudlade och barnen åt godis i mängder. Alla var på plats och förväntansfulla på vad nästa samtalsämne skulle handla om och vad som skulle ske härnäst. Atmosfären var exakt så som den ska vara under högtider och det är precis så det ska vara eller man hoppas att det ska bli så. Med detta så satt jag på min stol, min plats vid långbordet och åt mitt ägg som jag målat tidigare, inflikade eventuella kommentarer och skrattade när jag skulle. Men inom mig skrek min kropp något annat. Jag ville inget hellre än att åka därifrån, ta en cigg eller två, springa upp för trappuppgången och lägga mig i sängen och dra alla täcken och filtar jag kan komma över över mig och förbli liggandes i fosterställning i väntan. Väntan på vad? Jag har inget svar själv. Jag vet inte...Jag heter Alice och är 19 år gammal och kommer uppdatera den här bloggen så ofta jag kan (och känner att jag vill). Ibland tar dem negativa tankarna över mina tankebanor och det blir inlägg som dessa. Men det är okej, för det är okej att inte vara okej. Jag har psykisk ohälsa och brottas och kampas med det dagligen. Förhoppningsvis så kommer skrivandet på den här bloggen att vara till min fördel då det är väldigt gynnsamt (för mig själv) att försöka omvandla mina känslor till ord. Kram