Livet, oändligheten och allt

Ibland slås jag av hur extremt lyckligt lottad jag är.När jag plockar upp en varm liten bebis ur vagnen efter promenaden, och hon blir så lycklig över att se mig - eller när William säger att han älskar mig ända ut till ytterkanten av universum, sedan runt, runt, runt, runt och tillbaka igen - och sedan vill att jag ska hålla om honom medan han somnar... då är det svårt att hålla tillbaka tårarna.Jag borrar in näsan och snusar på barnen, och deras lukt kastar mig tillbaka. Den är välbekant. Trygg. Som känslan av att komma hem efter att ha varit ute och rest länge. Men samtidigt ny. Knastrande. Elektrisk. Ren kärlek.Jag har allt jag någonsin kunde önska mig och livet är riktigt fint.Jag känner mig så lycklig då. Blir nästan yr i huvudet av all kärlek som sköljer över mig på en gång.Jag är så otroligt tacksam för mina underbara barn som jag skulle göra allt för.Jag älskar dem.