65000 tankar och en bula i pannan

Man tänker ungefär 65000 tankar per dygn, och jag kan nästan lova att man tänker ca tre fjärdedelar av dom när man försöker somna i en minivan på Filippinerna. Det är makalöst hur många svängar och gupp det kan finnas på en väg. Att sedan köra den tredubbla hastigheten jämfört med vad vägen är anpassad för och tuta med jämna mellanrum gör insomningsprocessen till ett rent helvete om man får säga så. Efter att ha bytt sovställning tretton gånger, spänt åt säkerhetsbältet ännu lite mer utöver vad som är möjligt och sätter favoritlåtarna i kö efter varandra på telefonen så somnar jag äntligen. Väl framme i El Nido, 04.15 istället för 06.45 då vi deltog i något slags icke-existerande vanrally så undrar våra chaufförer vart de ska släppa av oss. Problemet var bara att vi inte visste, eftersom att vår receptionist sagt att de har all information. "You don't have to worry ma'am" sa hon när jag ställde frågan fyra gånger för mycket för att vara säker, och detta var just varför. De lämnar bilen i viftande gester på ett främmande språk och återvänder då och då för att hämta ytterligare en till cigarett. Värmen strömmar in när dörren öppnas och frostkänslan på nästippen avtar något. Det är otroligt vilket tålamod man gått och skaffat sig. Vi satt i bilen en timme utan någon som helst information. Det som sedan följde var att vi skulle bli avsläppta vid en affär och vår pick up skulle komma dit 9.30 vilket inte alls stämde. Vi fick de sedan att äntligen ringa vårt hotell och jag fick prata med hon vi hade bokat med. "Yes ma'am, you wait in the restaurant for pick up", bara det att vi inte var i någon restaurang? Hur som så tog vi oss till den här restaurangen där vi åt mat innan klockan 06 och sedan somnade vi på bordet efter att ha besökt en läckande toalett där man slog pannan i väggen för att det var så trångt, och Gud vet vad man satte fötterna i. 07.30 kom det en dam och frågade om vi hette Lovisa. Ja sa jag, jag har aldrig hetat Lovisa mer i hela mitt liv. Hon tog oss till stranden där vi fick vänta i ytterligare två timmar innan vi fick vada genom vattnet till vår båt. Alldeles blöta var vi äntligen på plats runt klockan 10. Med iallafall några minuters sömn i bagaget bar det iväg till vår första destination som var 7 commander beach, en väldigt fin men blåsig strand! Resterande av dagen bestod av åkandes över havet mellan olika laguner med våra tour guides som hoppade mellan båtarna, upp och ur vattnet samt sprang längs reglingarna på båten som om de aldrig gjort annat. Vi simmade runt, solade och badade på de mest drömmiga platserna och paddlade kajak på de platser man inte kunde bada på pågrund av alla maneter! På Shimizu Island var det dags för det dagliga näringsintaget som var en lunchbuffé och för min del bestod av ca en halv ananas och chopsuye (grönsakerna i mitten). Det var ingen idyll för någon på vegetarisk kost som ni ser. När dagen led mot sitt slut väntade såklart ännu mer problem med vår bokning. Vår van kunde tydligen inte hämta oss där vår receptionist senaste imorse när jag frågade en extra gång efter nattens bravader, så vi fick lov att betala extra för transfer vilket vi dock fick tillbaka pengar för då mitt humör droppat och jag inte klarade av att vara trevlig längre. Men jag förstår faktiskt inte hur svårt det ska vara. El Nido var fantastiskt fint och jag är så himla glad över att vi tog oss dit, trots alla dagens om och men. Det blev inte jättemycket bilder, mest pågrund av att man behövde simma in i vissa laguner samt att det var blött nästan hela tiden, så att använda telefonen gick inte. Island hopping har blivit förenat med någon slags utomordentlig utmattning. Känslan av total hjälplöshet när minsta hinder uppenbarar sig letar sig in under huden och biter sig fast flera gånger under dagen. Den lägger sig som ett täcke över kroppen och försöker hålla om. Jag försöker skrapa bort den febrilt, men det är redan ett faktum. Jag sätter mig i ytterligare en van och denna gången utan bilbälte. Ett om möjligt ännu mer intressant rally påväg tillbaka till Puerto Princesa väntade oss. Pilen på hastighetsmätaren försvinner ur min åsyn på en kort raksträcka mellan kurvorna och jag ser upp till 120km/h. Jag undrar hur idioterna tänker men ställer sedan själv frågan till idiot-migsjälv istället och undrar varför jag fortsätter utsätta mig själv för det. Det ser likadant ut i de flesta delarna av Asien. Jag tror inte att dom är medvetna om riskerna. Det är inte konstigt för dom att ligga på fel sida körbanan en kurva. Håll i er säger jag bara, medan jag klamrar mig fast i sätet i ett försök att inte ramla ner på golvet. Jag håller mig själv i handen och tänker att jag kanske helt enkelt ska erbjuda mig själv att köra oss tillbaka snart. Tänk er själva att bränna Sjurbergsvägen mellan Vikarbyn och Rättvik i 130km/h. Det kanske är kul, om man har dödslängtan. Dessutom är det mycket tung trafik, och även barn längs vägarna. Jag vaknar någonstans av samma pirr i magen som man brukade få som liten i nedförsbackar mellan mormor och morfars hus och vårt, av att jag slår huvudet i fönsterrutan. Jahapp. Då var det dags för 48000 tankar igen i ett försök att somna om. Jag orkar inte se på när han förenar oss med livsfara mer nu. Det är ju inte konstigt direkt att inte tröttheten går att skrapa bort