Att åka men inte hem

Jag kan verkligt känna spänningarna sätta sig i mina axlar, skuldror och ner i ryggen när man sugs bakåt i stolen i takt med att landningsbanan blir allt kortare. Det är intressant det där, hur jag liksom slutar andas när hjulen släpper från marken och sedan tar jag inte ett enda andetag igen förrän vi är ovanför molnen. Där känns allt så overkligt så man fattar inte vad det är för dumheter man håller på med. Det är skönt. När man sedan tappar höjd och det pirrar till sådär i kroppen precis som när man åker frittfall så kan inte handsvetten sluta. Varenda gång jag går på ett flygplan så lovar jag mig själv att aldrig någonsin göra om det igen, men sen så råkar jag bara stå där. ”Bara en gång till.” Det finns en så skräckblandad förtjusning i det där som gör det så svårt att sluta. Att resa är ju bland det bästa jag vet, men för ett kontrollfreak är det ju inte en perfekt idé att gång på gång lägga sitt öde i någon annans händer. Det är så det känns, varje gång men jag blir aldrig riktigt redo att låta rädslan stoppa mig. Ibland hatar jag mig själv för det. Som när det plingar till i kabinen av att bälteslampan tänds och jag sliter upp det nedfällda fönstret varje gång för på något konstigt sätt känns det som att man har mer kontroll om man kan se ut, förutom när det är alldeles vitt utanför och det mest känns som att man sitter i en tvättmaskin och guppar runt. Vad som är upp och ner är väl inte så viktigt, eller? Men, så flyger man över något så vackert som Rocky Mountain och all rädsla är som bortblåst. Ja, ni kanske förstår problemet vid det här laget. Efter fem timmars sömn så var det dags att kliva upp. Strax efter 06 åkte vi ut till flygplatsen och 09.20 lyfte vi från ett kallt Minneapolis mot ett betydligt varmare San Fransisco! På flyget såg jag den verklighetsbaserade filmen Adrift vilket var en väldigt bra film. Den handlade om Tori Oldham som tillsammans med sin pojkvän Richard Sharp fastnar i orkanen Raymond med sin segelbåt och flyter runt på havet i över 40 dagar. Tycker trots att den var tragisk och gripande verkligen att den var sevärd! Nu har vi landat i Kalifornien, det är 20 grader varmt, klockan är 12.55 och vi har varit vakna i 10h. Vi åkte shuttle bus med en helt galen busschaufför som emellanåt kom in i bussen och skrek något urskiljaktigt på brytande engelska så det var rena rama gissningsleken innan vi slutligen kom rätt med 13 väskor och 11 fioler. Vi stannade på massa hotell och släppte av folk innan vi slutligen åkte tillbaka samma väg vi kom och det visade sig att vi skulle bo på ett superfint hotell som vi alla beundrat påväg förbi första gången! Det ligger precis vid vattnet och man kan se stadens skyline härifrån! Just nu sitter vi i lobbyn och väntar på att checka in innan vi förmodligen ska leta rätt på lite lunch. Detta kan man ju leva med tills på onsdag! Gissa om jag längtar efter att få se rummen!! Hoppas ni haft en bra dag och att ni sover gott där hemma <3 på återseende!