En brutalt samt ofrivilligt trött en

I skrivande stund ligger jag utslagen i sängen under dagens enda lediga timme. Jag undrar ofta varför jag inte orkar mer, men hade jag inte fått den här tiden för mig själv hade jag inte klarat av det här. Tänker mycket på det här med HSP-personligheter just nu. Det känns lite tabu ibland. Som att det inte riktigt finns en förståelse kring begreppet, och mycket jag skriver kan ibland kännas alldeles för personligt. Men så tänker jag att det är så jävla viktigt att skriva om det jag inte orkar med, liksom det vi gör som jag aldrig vill sluta göra. Jag vill inte censurera det som är tungt och jobbigt, för jag vill inte att det ska framstå att allt är lätt och enkelt för det är det inte. Inte för någon, så det får bli lite för personligt ibland och förhoppningsvis kanske någon där ute kan relatera. För det är lite ensamt ibland. Och iallafall jag kan inte låta bli att bli arg på mig själv när alla andra vill hitta på något efter den här långa dagen och spenderar all ledig tid tillsammans. Jag vill ju också vara med. Jag kommer inte ifrån känslan av att inte orka, och så får jag ångest över att missa saker. Men jag vet att om jag skulle vara kvar så skulle jag ofrivilligt zooma ut och ändå inte kunna bidra med någonting. Ja men ni hör ju själva Idag har vi haft två intressanta föreläsningar. Ena var "safety, health & risks" och den andra var för all first year international staff. Ni får ursäkta min svengelska här ibland, det går ofta för fort mellan bytena. Båda var oerhört lärorika. På Safety, health and risk pratade vi om olika risker som finns on site, bland annat sjön och skogen. Och såklart - fästingarna. Förstår inte riktigt hur jag någonsin ska bli mentalt kapabel till att plocka en fästing på ett barn, men allt har sin tid antar jag! På den andra sessionen pratade vi mycket om olika kulturer. Om hur amerikanska föräldrar ofta bara klappar sina barn på axeln och säger hejdå för sommaren, om hur man i Senegal inte får ha ögonkontakt med någon som är äldre än en själv när man pratar och hur man i Argentina hälsar på alla ute på gatan och äter alla dagens måltider tillsammans med familjen. Vi gjorde en övning också för att verkligen belysa vilken stor betydelse och skillnad som finns mellan olika kulturer. Vi alla gick runt i rummet och hälsade på varandra utifrån våra egna normer. Det var handskakningar, klappar, kramar och pussar. Jag trodde faktiskt inte att jag själv skulle lära mig så mycket som jag faktiskt gör. Både om andra men också om mig själv. Jag blir verkligen pressad till att inte bara kliva utanför min egen comfort zone, utan faktiskt stå utanför den hela tiden. Saker jag gör här är uppgifter jag aldrig skulle ta mig an hemma. Det är minsann en riktig utmaning att ens befinna sig på utbildningen. Tänk er då jobbet vi ska göra?! Hej och hå vad är det jag utsätter mig för Efter middagen som hostades av det franska lägret (ja, vi åt baguetter) så hade vi vårt första exchange med de andra lägrena. Vi alla turades om att lära ut lekar åt varandra och efter det gick vi från Sjölunden till Buffalo Wild Wings för att umgås. Jag följde med trots att 98% av alla celler i min kropp skrek efter sömn, men man vill samtidigt ju ta vara på tiden. Oavsett hur man gör så blir man liksom lidande. Men allt är väl precis som det ska vara och förhoppningsvis så stannar pendeln snart, för nu är kontrasterna ohanterliga. Dags att starta dagen. Kram