En fredag i tiden när klockan gick baklänges

En torsdag eftermiddag slår det tidsfördrivande behovet rakt emot mig och jag beger mig ut. Går en mil fortare än jag egentligen orkar runt i dina trakter och förbi en campingplats. Jag önskar att jag sitter mitt emot dig i förtältet till vår husvagn och spelar yatzy om 30 år även fast jag hatar att campa. Du, som får mig att le mot min egen spegelbild. Men du svarar inte ens när jag ringer. Dagen efter satt du mittemot mig och glodde ner i din kaffekopp. Det var fredag förmiddag och en timme tidigare hade jag låtit mina andetag falla in i din rytm innan jag väckte dig med en puss på axeln. Allt var som alltid men ändå var inget sig likt. Nu hade vi ätit pannkakor till lunch och satt vid bordet med inte mer än två decimeter mellan oss men vi var så jävla långt ifrån varandra. Min andning fullkomligt slet tystnaden i bitar och din tomma blick tillsammans med ditt uttryckslösa ansikte skvallrade om vad som var påväg att hända. Vi satt kvar tysta och bara såg på varandra utan att säga något. Tjugo minuter senare rasar vår mur och vi hamnar under stenarna. På en av sommarens finaste dagar händer det. Även fast det är över tjugo grader ute så kysser du mig för sista gången innan du åker iväg och jag kväver känslan av att behöva spy av det totala känslokaoset som uppstår inom mig. Sedan lägger jag mig i fosterställning på din soffa och skriker åt din TV att jag hatar dig även fast jag inte gör det. Och det även fast du strök håret ur mitt ansikte och sa att du inte saknat mig. Kroppen värker vid tanken av att du stod framför mig med utslagna armar och inte visste vad du skulle göra när jag bröt ihop i hallen även fast det borde vara jag som inte vet vart jag ska göra av mig själv. Jag förstår inte vad jag ska göra med tiden som har blivit över efter dig. Är det ens möjligt att lägga så mycket tid på sig själv? Det är svårt att andas ensam när man inte är van det Men andas måste jag liksom klara av oavsett huruvida jag orkar det eller inte. Jag vill inte ha kvar känslorna heller men det har jag också ändå. Eller egentligen är det allt jag vill men min kropp orkar inte bära alla känslor mer. Trots det så tar inte hjärtat hänsyn till någon eller någonting, inte ens till resten av kroppen. Det lyssnar inte och kroppen blir tröttare och tröttare ju mer tiden går. Och tiden, den följer samma mönster som hjärtat. Konstant och oönskat. Ibland vill jag frysa den. Som när jag låg på min plats i din säng och studerade din ryggtavla som var dränkt i solljus som letat sig in mellan persiennerna. Jag visste att om tiden får ticka på som den vill så kommer vi att ta slut. För varje gång sekundvisaren tickade så var vi ett steg närmare den serietidningspanik som jag visste skulle utbryta i takt med dina ord till mig, för jag visste att dem skulle komma. Och när klockan väl fortsatte att ticka trots mina inre protester så gick tiden inte längre framåt. Den räknade ner vår tid och det gick inte att förhindra