Me Too

Det var som vilken fredagkväll som helst i en 19-årings liv. Mitt på dansgolvet stod jag och dansade vilt. Det var varmt. Det var trångt och det var svettigt och för att kunna andas mellan låtarna som spelades så pressade jag mig ut genom dörrarna på balkongen. Jag hade aldrig sett dig förut, men där stod du plötsligt framför mig och sedan pratade vi oavbrutet hela kvällen. Om vad minns jag inte exakt, men jag minns att du tog mitt nummer och vi höll kontakten. Du vet, det skrämmer mig än idag att jag trodde att vi byggde upp något tillsammans. Det är det som får mig att än idag ifrågasätta andra människors intuitioner och avsikter. Men jag pratar inte om det. För det gör man ju bara inte. Det har man ju lärt sig Helgen därpå var vi ut igen på samma nattklubb, på samma dansgolv och med samma människor. Där stod du, igen. Efter några cigg för mycket vid din sida så frågar du mig om vi ska gå hem till dig. Jag svarar ja och du tar min hand och leder mig genom vimlet av människor ut i bitande minusgrader och hem till dig. Men där hände det något. Den varma känslan mellan oss ändrades snabbt vilket gjorde mig extremt osäker. Jag ville inte längre. Jag sa nej. Men du lyssnade inte. Du tog dig rätten att röra vid min kropp mot min vilja. Inte en gång. Inte två gånger heller. Jag tappade räkningen och tillslut orkade jag inte säga nej fler gånger. Jag borde ha rest mig upp och gått därifrån. Men jag var så liten och rädd och det är rätt enkelt att sitta här nu efteråt med facit i handen. Istället vände jag mig om, tryckte mig mot väggen och knuffade undan dig. "Låt mig sova för i helvete." Det sa ja såklart inte högt.  Jag somnade. Vaknade av dina förbannade händer på min kropp igen och blev återigen totalt förlamad. Föreställde mig att jag var någon annanstans. Kvävde paniken och känslan av maktlöshet medan jag väntade ut dig tills du somnade. När dina andetag blev tyngre samlade jag ihop alla mina saker och smög ut ur ditt rum, din lägenhet och ut på gatan. Det var -22 grader ute och jag hade 4 km till närmsta busshållsplats. Jag sprang. Fan vad jag sprang Det är konstigt det där. Hur i princip alla känner någon som blivit sexuellt ofredad/trakasserad/utnyttjad, men ingen känner en våldtäktsman. Värst av allt är att jag fortfarande tror att du inte vet att du gjorde fel. Det kom aldrig något samtal. Det kom aldrig ett förlåt. Det är snart två år sedan som jag gick ut genom den portdörren och starten på en period som jag inte trodde att jag skulle överleva kom. Allt det här, för att du inte fattade vad NEJ betyder. Jag har med tiden lärt mig att det aldrig var mitt eget fel, även fast jag följde med dig frivilligt. Även fast jag sa ja först. Det var ditt fel. Det har aldrig varit mitt men ändå har jag skämts så otroligt mycket över det som hände. Jag har burit exakt all skuld och jag har levt med en ångest som egentligen är din. Men jag kan inte bära en ångest för något som du gjort mot mig. Jag har länge försökt skriva om det här. Men det har inte gått och även fast jag skriver nu så är jag rädd för att publicera det för alla att läsa. Men jag är så arg och ledsen just nu att jag kände att jag bara måste försöka ordentligt en gång. Jag äger den här händelsen. Jag får göra vad jag vill med den. Vill jag hålla den för mig själv så gör jag det. Vill jag skrika den öppet för världen, så gör jag det också. Jag har inte velat skriva om dig. Inte velat ge dig mer utrymme i mitt liv än du redan fått. Men under hashtagen #metoo så är vi så otroligt många som genomgått liknande händelser. Och vi får aldrig mörka det. Därför skriver jag nu. Och nu är det gjort. Så nu kan du dra åt helvete