My name is Dory

"My name is Dory, and I suffer from Short-Term Memory Loss. My name is Dory, and I suffer from Short-Term Memory Loss." Ni som har sett uppföljaren till hitta Nemo vet precis vad jag pratar om. Och just nu, är jag i Dorys kläder. "My name is Amanda, and I suger from a panic disorder" rabblar jag tyst i huvudet för att vara förberedd. Ifall jag skulle kollapsa. Ifall hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen på mig eller ifall jag skulle behöva attackera en främlings hand i ett desperat försök att hålla mig själv samman, för att vara beredd på att skrika det högt. Jag tycker alltid att det är en ypperligt bra idé att resa iväg, ända tills jag ska åka. Lämna det som är hemma. Alla som finns hemma. Och att dessutom göra det på egen hand trodde jag aldrig skulle hända. Men nu sitter jag här på Gate 18 med endast mig själv att luta mig tillbaks på. Det känns otryggt, främmande och totalt livsfarligt. Men det finns ingen tid för ånger, inte nu längre. Nu är det liksom, kört. Det är bara att tacka och leva med att jag försatt mig själv i den här situationen. Hur jag tänkte det vet jag inte, och kommer nog aldrig riktigt förstå det heller. Men det kanske är lika bra. Om en halvtimme lyfter vi och jag behöver nästan spy av att bara skriva det. Men jag har tagit lärdom av en insikt jag fick igår. Allt är precis som det ska vara. Och råkar jag svimma lite eller något liknande så får det väl vara så också då. Nu åker jag iallafall! Alltså, jag är ju rätt cool ändå