Om att föras samman av ett mörker//love conquers all

Vanligtvis när jag slutar jobba, så gör jag klart alla rutiner och åker hem så fort som möjligt. Men igår fastnade jag i, i tjugo minuter. Jag hade läst rubrikerna tidigare. Jag hade hört föräldrar prata om det när de kom för att hämta sina barn. Jag gjorde klart allt för att åka hem och stod i hallen, men fick bara lov att stanna upp. Läste sms. Scrollade igenom alla tänkbara medier i ett försök att greppa mer ingående vad som hänt. Vad är det som faktiskt har hänt och vad är bara spekulationer och rykten? Efter tjugo minuter gav jag upp och försökte trassla ut all information som jag på något sätt lyckats ta till mig påväg ut till bilen. Sortera den. Det spelade ingen roll vilken radiokanal jag lyssnade på. Alla sa samma sak. Terrorn är här. Terrorn har nått Sverige. Tårarna forsade ner på mig. Det blev chockerande svårt att ta in vad som hänt, trots att jag sitter här med en panna delvis utan rynkor. Det förvånar mig egentligen inte att det har hänt. Det gör mig ännu mer ledsen. De pratade om Sergelstorg, som jag så många gånger gått över. Om t-centralen, som jag stod på för senast en vecka sedan. Om att människor dött och jag slås av en hopplöshet som är svår att tackla först. Jag ser till så att alla jag känner i Stockholm är okej. Alla mina problem kändes plötsligt så värdsliga och allt jag ville vara att komma hem till min familj. Men allt jag kunde tänka på var att det fanns de som inte skulle få komma hem igen, och de som aldrig skulle få hem den de febrilt väntar på. Jag tror så innerligt hårt på att gemenskap är det som krävs för att utplåna människors oförståeliga hat, men hopplösheten blir så extrem varje gång något sånthär händer. För det är en strid man inte kan vinna ensam. Jag kunde inte tänka på annat på hela dagen. Jag klev innanför dörren hemma och grät fortfarande hejdlöst. Fredagsfilmen ställdes in för det enda jag kunde tänka på var offren och deras familjer. Samtidigt bläddrar jag förbi nybakade cupcakes och discolampor på min Instagram. Jag förstår uppmaningarna om att fortsätta leva som vanligt och att inte ändra sina planer eller livsmönster för att detta händer. Det gör jag inte heller. Jag vägrar låta det fruktansvärda som hänt få de konsekvenserna som de som utfört det vill att det ska få. Jag förstår bara inte hur man kan sålla bort det ur huvudet. Hur man kan fokusera på någonting annat i världen just nu. Allt kändes så extremt mörkt. Men så återkommer ljuset. Stockholm, Sverige och världen öppnar upp sig. Man erbjuder medmänniskor skjuts hem, frukt och mat, tak över huvudet. Tungt beväpnade poliser hjälper äldre människor över gatan. Kondoleanserna strömmar in till Sverige från andra länder. Fritidshemmen öppnas upp för barnen vars föräldrar inte kam ta sig hem. Eiffeltornet släcks ner för att hedra offren. Telefonoperatörerna tog till och med bort sina avgifter och det är så jävla fint. Att ta hand om varandra, och varandras nära och kära. Det är så himla viktigt. Låt oss se den här terrorattacken som ett misslyckande. Den tog liv och många skadades fysiskt och psykiskt och det går aldrig att göra ogjort, men det de som utfört detta vill göra i och med attacken är att sprida rädsla och fruktan bland människor. Och det är okej att bli rädd. Det är okej att tappa hoppet en stund, jag gjorde det också. Men efter ett tag ser jag hur vi förs samman av mörkret, mot mörkret och mot det som är skrämmande. Rädslan öppnar våra hjärtan och pumpar ut kärlek vilket gör att vi står enade. Det i sin tur gör alla terrorattacker till misslyckanden, eftersom att de vill göra oss mer och mer rädda. Men varje gång det händer blir vi istället närmare och närmare varandra. Mer kärlek sprids, vi öppnar oss och vi står starkare och starkare mot hatet. De kommer aldrig någonsin att vinna. Hatet vinner aldrig över kärleken. Och så är det bara. "Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. Hate cannot drive out hate; only love can do that." - Martin Luther King, JR - Usually when I quit my job, I do my best to get home as soon as possible. But yesterday it was different. I heard it briefly on the news, and some parents that came to pick up their kids were talking about it. I prepared everything and I was ready to go home when I just, had to stop.  I read the news. Read my text messages, trying to understand what actually was happening. I didn't understand anything and when I got to my car I turned on the radio. Everyone said it. It's been an attack in Stockholm. The tears started streaming down my face as I tried to understand what they were saying. I wasn't surprised. It was just a matter of time, and now that it happened I just couldn't take it in. People had died. In our capital. Here. I was driving so fast, I just wanted to get home and everything I could think about was that some people will never get back home again after today. I know that  bringing us all together is what eventually can drive out the hate, but when something like this happens I just end up with this feeling of hopeless. I'm feeling so lonely and this is a battle that you can't win alone. There was nothing else that I could think about the whole day. Everything was just so freakin' dark and I couldn't with all my life understand how people could dance and have cupcakes when all this had happened. The leaders on the television tells us not to stop living. To keep going outside and do what we want to do, and I am. But I just couldn't get it out of my head. I couldn't focus. But then suddenly, the light returned. Stockholm, Sweden and the rest of the world opened up. People offered people a ride home when the traffic was shut down, others got food and some even opened up their homes so that people that couldn't make their way home had shelter. All operators turned off the operator fee so that people could call eachother for free and that is just amazing. I'm so overwhelmed by the love that people is showing and it's so important to take care of eachother. What happened is just beyond words but in all of the darkness, the light is still shining. We remain standing. The hope returns and we stand together. The love is bringing out the hate and in the end it just conquers it all.