Om att vara mätt och liksom, förbli det

Här sitter jag. Sprängfylld och urladdad på samma gång. Jag vet inte hur länge jag tänkt att jag ska skriva det här inlägget, men jag har inte känt mig nog inspirerad. Inte för att jag gör det nu heller, men det är dags nu. Jag har den senaste tiden drabbats av känslan att jag liksom, lever mitt liv men också flera tusentals andra liv samtidigt. Det finns så mycket jag vill göra. Så mycket känslor och tankar kring det jag tycker är viktigt och om det som betyder något för mig. Jag känner mig mätt. Jag har i flera månaders tid suttit med en stor tallrik framför mig och trots att jag bara åt två tuggor så blev jag mätt och mättnadskänslan höll liksom i sig. Jag hörde en gång att det är farligt att låta en enda sak bli för viktig för en. Att bara ha en eker i kugghjulet, för när den går av så stannar tillvaron upp och det var precis vad som hände när jag bestämde mig för att åka hem från Filippinerna, flera månader innan det var tänkt att jag skulle komma hem från början. Jag kom hem, tillbaka till lilla Rättvik som jag för första gången i mitt liv verkligen saknat på riktigt. Jag kände mig mer hemma här då än vad jag någonsin gjort förut. Jag vet inte vad jag vill göra längre fram i tiden, och därför har resandet varit en tillflyktsort. En trygghet som försvann när känslan av ro infann sig. Jag vill vara hemma ett tag nu. Men vad gör man hemma? Hur anpassar man ett liv annars i ständig rörelse till ett liv på hemmaplan utan några som helst idéer? Det har jag haft otroligt svårt att vänja mig vid. Jag har varit på Ed Sheerans konsert i Globen efter att ha köpt en andrahandsbiljett för tusentals kronor. Jag har börjat jobba inom skolan igen och jag har sökt ett sommarjobb, haft intervju och också fått det. Jag har sökt ett tiotal utbildningar till hösten och försöker landa i tanken på att stadga mig någon annanstans. Att låsa fast mig, för det är så det känns. Jag är lite rädd över att försätta mig i en situation där jag inte längre kan bestämma mig för att åka utomlands på obestämd tid och sedan bara göra det. Rädd för att inte trivas. Inte hitta rätt. Det känns som att det senaste året varit något av en rejäl och konstant livskris, men jag börjar äntligen förstå mig på tillvaron något. Det är dags för förändring. Jag har aldrig velat fastna, men när jag väl gjorde det accepterade jag det och det var som att det var då jag kände mig redo för att ta klivet ut i världen. Eller kanske tillbaka hem. Ute i världen har jag varit i flera år, men nu har jag kommit hem och jag är redo att stanna ett tag nu tror jag. Vara hemma. Och kanske viktigast av allt, även känna mig hemma.