Om en hemfärd

Jag går med så raska steg jag kan från gate C116 där jag landade, mot C80. Jag har ingen aning om hur mycket mitt handbagage väger, men om folk visste så skulle jag förmodligen stoppas. Jag fick bortsett från att slänga mitt schampo och balsam även packa massa kläder i handbagaget då jag hade övervikt i väskan och att betala för det skulle kosta i princip lika mycket som själva biljetten. Bravo United. Hursom så har jag aldrig förut burit omkring på en så tung väska. Jag möter någon som joggar förbi med en märkesväska. Han har keps och långt mörkt hår. Han kanske inte hann med morgonträningen. En tjej går förbi med en kaffe i handen. Hon har köpt samma parfym på taxfreen som jag gjorde igår i min febrila last minute shopping. Bra val, tänker jag och går vidare. Hon också. Alla påväg mot olika hörn i världen. Någon vrålspringer förbi och vrålar åt alla att flytta på sig. En gång på Filippinerna var jag i hans skor. Har man nästan missat ett flyg, då flyttar man på sig. Stackars människa. Där snackar vi en ordentlig walk of shame när man kommer sist på planet och folk har väntat på en i allt från 50 minuter. I USA har man ett kö-system vid boardingen vilket är helt underbart. Man slipper ultrakaoset som blir när de annars ropar ut i högtalarna att det är dags för boarding, för alla har en speciellt kö att gå till och är man smart sätter man sig där bara och inväntar signal. Frid och fröjd! Mindre frid i sinnet var det däremot när jag gick in i planet och snabbt räknade ut att jag kommer sitta längst bak i planet trots att jag personligen efterfrågat i förväg efter en plats långt fram. Grattis Amanda! Låt ångesten flöda!! Ju längre bak jag kommer ju mer luktar det från de blöta flygplanstoaletterna. Jag undanstyr en kväljning och hoppar in till fönstret näst längst bak. I vanlig ordning dröjer det en halvtimme extra tills vi seglar iväg 35000 feet upp över landet som varit mitt hem större delen av den här sommaren. Jag vet fortfarande inte hur högt det är i meter. Tackar nej till första dryckesvagnen eftersom att piloten gjort mig nervös över den kommande turbulensen. Även fast jag vet att det alltid är skakigt över Grönland. Får iallafall en påse snacks som mina två grannar öppnar och plötsligt luktar det havrefras i hela cabinen. Vitt och rött vin serveras tvärs över gångarna. Det känns oerhört tryggt att veta att personerna vid nödutgångarna som vid nödlandning kommer bli ombedda att assistera personalen har en förhöjd promille i blodet! Ed Sheerans låtar kommer på rad även fast jag har shuffle mode på och snart syns inte marken längre. Det är långt ner till molnen. Det känns overkligt och när verkligheten slår emot mig ignorerar jag den för att inte bli galen och få ett fridspel. Planet rycker till och jag sliter av mig min sovmask. I samma sekund slår mannen som sitter bredvid mig och har barrikaderat vårt gemensamma armstöd (och alltid är snäll och skickar vidare mitt skräp till flygvärdinnan) sitt bröd i ryggstödet framför sig i någon slags protest mot maten. Förstår inte alls vad han menar (eller). Jag nöjde mig med fyra kikärtor och min citronsorbet medan vi flög in i natten och stjärnorna uppenbarade sig utanför fönstret. Sex timmar senare och efter att jag trott att ögonen skulle ploppa ur huvudet på mig så slog landningsstället i marken på samma ställe som jag för en månad sedan satt ihopkrupen i ett hörn på och grät ögonen ur mig. Här är det ingen som säger prosit längre när man nyser. Inte ens när man gör det tre gånger på raken och vid bagagebandet skriker alla ungar att "där kommer min väska" och absolut ingen relaterar. Heja Arlanda. Och hej Sverige. Som jag saknat dig