Rapport från hjärtat

När allt känns som mest omöjligt så dammar jag av USB-minnet med filmen från när jag gjorde min skydive och så tittar jag på den 10 gånger. Mest för att suget i magen kan associeras till något annat då. För att förstärka känslan av att falla. Fritt. För en vecka sedan grät jag 30 timmar i streck. Avslut har aldrig varit min grej. Locket på. Rinna ut. Dö nu. Det är svårt att gå på vanliga trottoarkanter med vetskapen om att det aldrig blir som förut igen. Man kan knyta nävarna så hårt att naglarna trycker hål i handflatan och man kan springa rakt ut på gatan och lägga sig. Kasta solglasögonen som döljer rödsprängda ögon åt helvete och bara ligga där. Här. Titta på mig. Jag är så jävla trasig och nu tänker jag ligga kvar här tills någon kommer och plockar upp mig och bär iväg mig, för mina ben kan inte bära mig en endaste liten millimeter till. Allt jag vill är att ringa upp dig och vråla åt dig att hämta mig. Rädda mig innan jag blir överkörd. Men jag ligger kvar utan att göra något. Jag ska resa på mig snart, men inte än. Jag kan ändå inte sova när du inte är bredvid Några dagar senare sitter jag ihoptryckt vid mitt skrivbord en eftermiddag i juni och himlen har öppnat sig för att spy precis utanför mitt fönster. Regnet fullkomligt vräker ner. Om jag ger det lite tid kommer det gå över. För några dagar sedan stod jag mitt i gången på t-centralen oförmögen att röra mig. Jag måste pausa ibland. Orkar bara gå lite i taget. För trött för att navigera. För ledsen för att orka röra på mig. Stressade människor från alla håll sprang rakt in i mig hela tiden. Fnyste irriterat över att jag inte flyttade på mig. Jag funkar ju inte, fattar ni inte det? När jag var liten vågade jag inte åka ensam till Stockholm och första gången jag gjorde det stod min gudfar utanför precis rätt tågvagn och mötte upp mig. Först när jag fyllde 18 slutade han möta mig. ”Du är stor nog att ta hand om dig själv nu”, sa han. Nu åker jag tunnelbana hem själv. Men den här dagen mötte han mig igen. Köpte pizza åt mig när jag kom. Jordgubbar och choklad fanns redan i kylen. ”Det är sånt man brukar vilja ha när man är ledsen”, sa han. Mat smakar inget annat än kartong och sandpapper, men jag antar att det är bättre att dricka tre klunkar Coca Cola än ingenting alls. Jordgubbarna påminde om sommaren. Men jag hoppade över mjölken. Du drack mjölk till allt, hela tiden. De viskade att den är påväg. Det är sommar snart, det blir bättre snart. Och fram tills dess så är det ganska skönt att ha någon som kan ta hand om en igen när man inte orkar ta hand om sig själv Jag drömmer varje natt att vi är tillsammans igen och varje morgon så är vi det inte. Jag vill inte höra någon annan säga mitt namn för det låter fel då, men intalar ändå mig själv att du är en idiot som gör såhär för att underlätta för mig själv. Men så ringer du. Igen. Och du är ingen idiot. Du är lika fin fortfarande. Du frågar hur jag mår. Om jag klarar mig. Jag vet inte hur jag mår, och jag klarar mig (men inte utan dig.) Jag tar pendeltåget hem till tryggheten och allt som påminner om dig fast allt jag egentligen vill är att läggas på ett operationsbord och bränna av vad det nu än är som gör att allt känns såhär hopplöst. Jag orkar inte ens vara ledsen mer. Jag lagar mat, som jag ändå inte äter. Mest för att få diska all disk efteråt. Försöka hålla mig sysselsatt. Försöka andas. Försöka överleva. Låta sorgen ta plats och känslan av ensamhet infinna sig när tvåsamheten är utom räckhåll. Jag sover iallafall på nätterna nu. Du sover inte alls. Tid sägs vara det enda som effektivt hjälper, men den är ju så förbannat lång utan dig. Snälla lyssna. Det är så jävla tragiskt om jordgubbar ska smaka aska hela livet från och med nu. Jag har varit så arg på mig själv för att jag inte kan släppa taget om saker och ting. Sparkat och skrikit men ingenting har ändrats. Men så tänker jag att, fan alltså Det är rätt fint ändå att jag är kapabel till att kunna tycka om någon så mycket att jag själv slutar fungera