Touchdown

Kroppen går på autopilot. I hjärnkontoret så är klockan 04.22 men i mitt nuvarande verkliga liv är den inte mer än 21.22. När jag kom till Arlanda imorse så trodde jag att jag skulle kollapsa när pappa lämnade min sida. Det är första gången någonsin som någon fått skjutsa mig hela vägen till flygplatsen, just för att jag visste att jag skulle snudd på både svimma och spy. Jag tog mig på något sätt in på Terminal 5, samlade mig något och letade rätt på min kö för att checka in. Det stod en tjej där med hörlurar på sig. Hon reste också ensam och såg så himla cool ut och jag kunde liksom inte låta bli att önska att jag också såg sådär lugn och bekväm ut istället för att stå på darriga ben och med tårfyllda ögon. Killen i incheckningen kallpratade lite med mig och försökte scanna mitt visum. ”Oj här var det många visum, det indiska sitter lite ivägen. Hmm.. Jaha, då får vi slå in det manuellt” sa han och jag såg rakt igenom honom i ett hopplöst försök att hålla mig själv samman. Sedan säger han att ”vi är lite försenade, för det blixtrar minsann lite där uppe idag” och avslutade med ett framkrystat skratt. Som att han försökte göra mig på glatt humör men det kunde ju inte ha gått sämre och jag kände hur handsvetten sipprade fram i handflatorna på mig. Toppen Jag hade en fönsterplats innanför ett amerikanskt par som inte pratade mer än nödvändigt och jag nervös-kissade två gånger fler än vad jag borde. Jag var den där dryga passageraren som alltid springer fram och tillbaka, upp och ner och allra helst när matvagnarna är i full rullning. Detta efter att flygvärdinnan spillt ut halva mitt glas med vatten och farbrorn vid gången räddade resterande vattenmängd ifrån att spillas ut genom att köra ner sina smutsiga fingrar i mitt glas som han sedan oberört räckte mig med en skymtande stolthet och jag ville bara spy ännu mer. När jag efter nio timmar kom till New York och skulle checka in min väska vid transfer-disken så scannade de min väska, för att sedan skjutsa den åt sidan. ”Cancelled” muttrade han. Ehh? Ursäkta? ”Your flight is cancelled, head over to the help desk and they’ll rebook you.” sa han och jag kände paniken sprida sig ut i fingerspetsarna. Jag såg framför mig hur jag skulle vara strandsatt i New York i flera dagar och hann nästan börja gråta innan kvinnan som jag rusat fram till bokat om mig till ett tidigare flyg. Därefter väntade ett sju helvetes köande, omplanering av upphämtning och ännu en försenad flight pågrund av det dåliga vädret och en två- och en halv timmes iskall flygning till Minneapolis. På flygplatsen blev jag upphämtad av min vän Tessa som skjutsade hem mig till Kim och hennes familj som jag bor hos. Jag är hemma ensam just nu och har precis ätit en smörgås med philadelphiaost och blåbär på. Fråga mig inte hur jag kom på den idén för det har jag inte en blekaste aning om. Men gott var det iallafall och nu måste jag sova innan jag slutar fungera. Imorgon har jag en ledig dag innan jag på söndag ska åka buss från Minneapolis till Bemidji, där jag ska börja jobba på måndag. Det kommer massor av mer om det framöver och jag hoppas ni vill hänga med mig här! Peace out! (Alltså fattar ni att jag överlevde det här? Att jag har rest ensam över hela Atlanten? Det var det väl ändå ingen som trodde att jag någonsin skulle klara av. Iallafall inte den där första skoldagen på lekis för snart 15 år sedan när jag spydde av nervositet och fick lov att gå hem)