Alkohol ger obehag

Alkohol, det där ordet som ger olika känslor till olika människor. Till vissa ger den känslan roligt till vissa ger den obehag. Jag tillhör den kategorin som tycker den ger obehag, det har varit så sedan jag var liten. Alkohol för mig har varit något skrämmande, obehagligt och onödigt sedan barnsben men fortfarande upp i vuxen ålder. Oavsett om det handlade om att någon tog ett glas vin till maten eller om de var ute och drack flera drinkar på krogen, så var det skrämmande. För jag visste att det sker en liten förändring på människan redan från hela början, hur har jag aldrig förstått, hur någon kan bli så glad av ett glas vin? Därför skrämde det mig, varför kan människan inte vara glad utan alkohol i kroppen? Varför blir de en annan person så fort de fått i sig några drinkar? Allt det där, det är fortfarande kvar i mitt huvud. Därför har jag svårt även nu att vara med folk som dricker oavsett om det är på en krog, ett bröllop eller hemma. Visst att det känns bättre hemma om någon familjemedlem dricker än om jag är ute på krogen, men det är ändå ett litet ilande obehag i kroppen så fort vinflaskan åker fram. Jag har alltså druckit typ 2 hela cider i mitt liv, som på denna bilden, 4.5 % och vid två olika tillfällen och jag var 19/20 år. Har någon gång smakat på något vin eller annat som föräldrar haft hemma, men även detta var i min nuvarande ålder. Det är ungefär så mycket alkohol som någonsin funnits i denna kropp. Jag är 21 år, snart 22, men alkohol har aldrig tilltalat mig. Jag må varit nere på botten psykiskt och försökt hitta utvägar, men aldrig gick min tanke till alkohol. För jag visste mycket väl att du endast mådde lite bättre under dem timmarna du hade alkoholen i dig, sen blev det ett helvete igen och kanske värre. Jag har klarat mig så bra i mitt liv utan alkohol, utan fulla nätter där jag inte minns vad jag gjort, utan bakfylla och utan krångel. Man blev utanför i skolan för att man inte var med på fester (nu tror jag inte den var den enda anledningen till varför just jag var utanför, men för många är det så) och drack alkohol. Men hur dumt är det egentligen? Varför ska jag hamna utanför för att jag har sunt förnuft i mitt huvud? För att jag är smart nog att veta att alkohol inte är utvägen? För mig har det alltid varit samma fråga: "Varför är det ett behov för så många?" eller "Varför måste man?". Tyvärr möter man inte på många som inte dricker, men de gångerna man gör inser man att alla någon gång fått dryga kommentarer eller frågor så som "är du för feg?". Jag är väl inte feg för att jag säger nej till alkohol? Snarare stark för att jag vågar stå på mig mot grupptrycket. Jag är stolt över mig själv att jag vågade stå upp för mig själv och vägra alkoholen, inte falla ner i samma grop som alla andra. Jag kommer aldrig förstå varför man behöver alkohol, när man också vet hur farligt det kan vara. Inlägget är inte till för att döma någon, men kanske få er att tänka till en extra gång när ni hör någon som inte vill dricka eller som visar ett obehag.