Det jobbigaste beskedet i mitt liv

Jag har funderat länge fram och tillbaka på hur man ska skriva detta eller om man ens ska skriva om detta ämnet. Men har ändå landat i att ja det ska man, med min blogg kämpar jag om öppenhet att man ska våga att prata om allt. Man ska våga prata om det jobbiga, det hemska och det sjuka. Vilket är det jag kommer göra i detta inlägg, öppna upp mig om det jobbiga, det hemska och det sjuka. I detta fall handlar det egentligen inte om mig, utan detta handlar om min älskade mamma. Hon håller också med om att vi ska våga vara öppna, så därför kan jag publicera detta inlägg. För lite mer än 3 månader sedan fick jag detta jobbigaste beskedet man kunde få. Tillsammans med min lillasyster och pappa satt vi i ett rum när vi fick höra de jobbiga orden, de hemska orden. Min mamma och pappa hade planerat det väl, varken jag eller min lillasyster skulle få vara ensamma när vi hörde detta. Så tillsammans satt vi där på sängkanten i rummet, med pappa framför oss och mamma på telefonens högtalare. Med gråten i halsen säger mamma de där orden, de orden man aldrig trodde man skulle få höra från sin egna familj eller man hoppades aldrig få höra, "de har hittat en tumör i tjocktarmen". Först förstod jag ingenting, men orden upprepades i huvudet om och om igen och tillslut föll tårarna. Men jag tror att det aldrig egentligen föll på plats ändå, jag tror inte jag förstod alls egentligen och jag tror jag fortfarande inte förstår. Min mamma, min älskade mamma har cancer. Cancer, det där ordet man inte får säga eller inte vill säga för man vet vilken klump i magen som kommer med det ordet. Jag är så otroligt tacksam över att pappa och mamma hade satt upp det så väl, "lurat" ner min lillasyster till Jönköping så vi kunde ha varandra. Med pappa stöttande framför oss, med varsin hand på oss som tröst och närhet. Trots det jobbiga, var det absolut det bästa de kunde göra i situationen. Nu 3 månader senare, kan jag fortfarande säga att allt känns overkligt. Trots att jag sett mamma liggandes i en sjukhussäng, trots att jag sett mamma må dåligt och inte orka någonting så känns det ändå overkligt. Jag vet att hon har en tumör, men om jag ständigt skulle tänka på det och analysera om det skulle jag gå under. Självklart går många tankar under en vecka till just detta, men jag vet också att det inte får stoppa upp mitt liv. Därför vågar jag gå vidare från tankarna, tänka på annat och försöka leva i nuet. Jag vet att det är exakt det mamma vill att jag ska göra, inte pausa mitt liv och inte tänka på vad som kan hända. För ingen vet, men det gör ingenting bättre att tänka på det dåliga, både jag och mamma (och alla runt om) mår bättre av att tänka på nuet och leva i nuet. Något som känns extra jobbigt är att jag inte kan vara där och hjälpa mamma, min mamma bor i Lysekil och jag bor i Jönköping. Tyvärr har jag inget körkort vilket gör att jag inte kan åka dit när jag vill och hur jag vill. Jag vill kunna åka med henne till hennes besök på sjukhuset, hålla hennes hand och säga att allting kommer gå bra när hon ska på sina behandlingar. Jag vill kunna handla åt henne, laga mat åt henne och städa åt henne. Men det jag kan bidra med är sällskapet, åtminstone via telefon. Vi kan sitta och prata i timmar, non-stop utan problem med nya samtalsämnen. Hur vi gör det? Förstår ingen av oss, men vi lyckas alltid komma upp i 2-3 timmar minst. Jag är så otroligt glad och tacksam över vad min lillasyster och mormor gör för mamma, att de finns där för henne när jag inte kan. Att de kan hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med dagligen, eftersom de bor där. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva, jag skulle kunna hålla på att skriva om detta i flera timmar. För det finns så mycket känslor som man kan sätta ord på, så mycket tankar man kan få fram fint med ord och allt där till som också hände. Självklart finns det mer till detta, det står inte allt i denna text om hur allting gick till. Men jag tycker detta räcker, i alla fall för nu. Till sist, mamma jag vet att du läser detta och jag vill bara säga att jag älskar dig!!