Praktiken vecka 8

Det är fredag och min sista dag på Karis/Svartå mödra- och barnrådgivning är förbi. Jag har spenderat allt som allt åtta (4+4) veckor där under denna höst. Lite ledsamt känns det ju att lämna personalen där, de har en väldigt bra gemenskap och jag trivdes bra tillsammans med dem. Dock kommer det se lite annorlunda ut i personalen där efter nyåret, så får väl tänka att det slutade på topp.Ärligt sagt är det nog den bra gemenskapen jag tar med mig mest från denna praktik. Det är sällan man kommer till praktikplatser/arbetsplatser som har en så bra stämning som de har. Men sen skall jag såklart inte förminska all den kunskap och de nya erfarenheter jag fått under praktikperioden. Jag vet hur jag möter gravida, vare sig de är omföderskor, förstföderskor, oroliga, okontaktbara eller har annan problematik. För mig så har det varit den gravida delen av praktiken som varit mer intressant, som jag själv trivts bäst med.Barndelen av praktiken har även gått bra, jag har utvecklats massor, det är sällan jag brukar kunna säga det så självsäkert som jag gör det denna gång, känns bra! Jag ser mig inte jobba med så här små barn resten av mitt liv, kanske något kortare vikariat eller så bara. Huvudsaken är att jag vet vad jag gör och kan området!Summa summarum så är jag förbannat stolt över mig själv. Ja, jag säger faktiskt att jag är stolt över mig själv! Jag hade noll motivation inför denna praktik, då jag ganska säkert från första början vetat att jag inte är intresserad av att jobba med småbarn. Jag skämtade just före praktiken började om att "tänk ifall jag haft helt fel, och att jag kommer vara superbra på det och vela jobba med det resten av livet", och fick tillbaka ett svar i stil med "jaa vet du det tror jag inte, är nog inte din grej". Så lite behövdes det för att jag skulle känna fananamma och bli taggad på att motbevisa det. Idag är jag bra på det, jag vet vad jag gör och jag skulle bra kunna göra nåt vikariat i framtiden. Fastän jag ännu idag är säker på att det inte är mitt favorit område inom branschen så gör det inget, för för mig är det viktigast att veta att jag klarar av det och kan det. - Amanda